Bandet som skyr rampljuset

Happy State har skivkontrakt och har nyliga släppt sin debut-EP. Trots detta har de inga fler spelningar bokade.
Manne Berggren Wiklund
Happy State har skivkontrakt och har nyliga släppt sin debut-EP. Trots detta har de inga fler spelningar bokade.

När föräldrarna kommer in på krogen uppstår osäkerhet bland bandmedlemmarna. 

– Isak din mamma kom precis, säger någon.

– Jag hälsar på henne sen, säger Isak och fortsätter tugga sin taco utan att vända på huvudet.

Senare under kvällen ska emobandet Happy State ställa sig på scenen för sin första större spelning. De är fem killar mellan 20 och 25 år gamla och har varit på plats sedan förmiddagen.

– Mina föräldrar kunde inte komma, mamma jobbar och pappa är i stugan och kör motorsåg, kommenterar gitarristen Fritiof. De andra skrattar och tycker det är typiskt för Fritiofs barske far att prioritera att röja sly.

Bandet får betalt i middag och en tredjedel av inträdet. Vissa passar på och äter så mycket de kan från tacobuffén, andra har ingen aptit. Vissa har beställt öl, andra dricker vatten. Till höger sitter det andra bandet som ska spela under kvällen, Duschpalatset, de är mer etablerade och har spelat flera gånger på klubbar i Stockholm. De käkar snabbt och kommer sedan fram och säger att de ska dra, de har tänkt hinna iväg till en förfest innan de går på om två timmar. Happy State sitter kvar trots att alla har ätit upp.

Umeås kulturliv är varierat och har alltid varit, från Norrlandsopera till Hardcore, Death Metal och feministisk hiphop. Under paraplyet verkar alla stilar vara välkomna, men med åren har scenerna blivit färre, i nuläget finns ungefär 200 registrerade band i Umeå, men endast två renodlade scener.

– Det är jäkligt synd, många av de banden vi har här skulle kunna slå stort i Sverige, men dör istället replokalsdöden, säger Christer Salomonsson, ordförande i Umeå Musikförening. Han menar att lokala band sällan får plats hos arrangörerna.

Problemet enligt Christer är vad kommunen prioriterar, Norrlandsoperan och Jazzfestivalen är arrangörer som får mycket pengar. Finkulturen får gå först. Han känner inte till Happy State men säger att de med all säkerhet står inför en lång uppförsbacke.

– Kan vi inte göra intervjun här? Säger sångaren Isak och och tittar på de andra. Fritiof instämmer och säger att han vill stanna i det lilla rummet med fem stolar, ett bord och inga fönster bakom köket, den så kallade logen. Tanken var att prata ute på scenen, men bandet skyndade fort in till det undangömda rummet långt bort från kroggästernas blickar.

– Man kan väl i alla fall få dricka upp kaffet i lugn och ro, säger Isak.

– Ta med det ut bara så får vi det överstökat, svarar Jon, basist och Isaks storebror.

Med överstökat menar de minuterna som mikrofonen kommer vara på. Det är inte deras första intervju, men nästan. Att under några minuter svara på frågor, framstå som intressanta och ge bra citat verkar för bandet som det värsta möjliga man kan vara med om. De vill slå igenom och åka på turné, men rädslan för kritiska blickar, strålkastare och misslyckande håller dem tillbaka.

Till slut sitter fem killar som helst hade sluppit att intervjuas på den scen de bara någon timme senare ska inta.

– Ångest, vår musik handlar bara om ångest, säger Fritiof, gitarrist.

Om bandmedlemmarna mår dåligt undviker de att svara på genom att skruva på sig, skratta och titta ner i golvet.

– Men Isak skriver texterna så han har nog claim till att må sämst, säger Johan, trummis.

Bandet sitter på golvet på scenen, bakom trumsetet, lutade mot väggen med en spotlight i ansiktet. De flesta gäster på krogen äter fortfarande och bara några meter bort sitter Isak och Johans föräldrar, bandmedlemmarna slänger då och då blickar åt föräldrabordets håll, för att försöka utläsa om de kan höra vad som sägs.

Att föräldrarna är där är en trygghet, deras mest lojala fans kommer alltid hylla låtarna. Även om bandets hårda attityd förbjuder dem från att över huvudtaget kännas vid de vuxnas närvaro.

Den svenska musikbranschen tjänar mer pengar nu än någonsin tidigare uppger den senaste rapporten från branschorganisationen Musiksverige. Forskning på ämnet har visat att den kreativa branschens intäkter är koncentrerade till en mycket liten skara framgångsrika hits.

Scharinska, Verket och nu även Humlan är på väg bort. Kvar står kulturhus med blanka fasader och gitarrmuseum, säga vad man vill om kommunens kulturpolitik. Vad som går att konstatera är ändå att det finns mindre plats för lokala musiker, och publiken har blivit mer kräsen. Studenterna dras mot nattklubbarnas ljus och kvar längst fram vid livescenerna står de lokala eldsjälarna. Så är det också ikväll, publiken består främst av umebor som också spelar i band.

– Det finns sjukt mycket band som är aktiva och försöker släppa skivor. Tyvärr är scensidan inte top notch. Det är indraget stöd, klubbar som lägger ner. Numera är det nästan bara krogarna som har möjlighet att arrangera spelningar, säger Peter Wester, Utbildningsledare på folkuniversitet.

– Vilket är kul med krogarna men det är en annan scen, det är främst coverband, de som skriver eget material får inte samma plats där. Till exempel O´Learys en fredagkväll är det alltid fullt med folk, men den publiken vill ju höra gamla vanliga Sweet Home Alabama och Journey, fortsätter Wester.

Om Happy State kommer bryta genom bruset är det ännu ingen som vet. De visar upp den svåra attityd som kan förväntas av ett emoband och den införstådda publiken ser förväntansfulla ut. Det värsta de kan tänka sig är att om några år finna sig själva på O´learys som ett kommersialiserat coverband. Men Ska man tro Peter Wester och Christer Salomonsson är det ända sättet att säkra sin inkomst som musikakt i den här stan. 

Rummet är inte fullt, men uppslutningen är helt okej. Dansgolvet är fyllt i alla fall. Mellan scenens hårda spotlights och den röda neonskylten som stavar BAR i rummets andra ände rör sig ett 90-tal upplysta frisyrer tätt till trummor och bas. 

De andra banden går upp, spelar sina låtar och snackar med publiken. Uppmanar folk att stanna hela kvällen. 

– Sist spelar Happy State och nästa låt är inspirerad av dem och deras skickliga gitarrister, säger Victor, sångare i Duschpalatset. 

Fritiof står längst fram vid stängslet, uppenbart berusad och adrenalintänd skriker han till svar på bekräftelsen från det mer creddiga Dushpalatset. Till vänster sneglar Isaks pappa oroligt på den vilda gitarristen.

Äntligen står bandet på scenen. De väger kroppstyngden från fot till fot och gör några sista justeringar på stämskruvarna. Isak tar en stor klunk öl och ställer sedan glaset på golvet.

Text och foto

Manne Berggren Wiklund

 

Redaktionen