Bara dårar rusar in

AIK-supportrar på Friends Arena under inmarschsången.
Foto: Erik Sedin
AIK-supportrar på Friends Arena under inmarschsången.

Ett muller från över 40 000 människor börjar sakta men säkert träda fram i kvällen. Skratt, sånger och trubbel fyller den kalla höstluften. Polishästar och kravallpoliser stretar att valla strövtåget med fotbollssupportrar som rör sig mot Friends Arena för att se AIK mot Malmö FF. Bland gemenskapen och erfarenheten finns en främmande och ovan 22-åring. Emma Friberg är på väg till sin första allsvenska fotbollsmatch, och jag har sett till att det innebär en ståplats i klacken på en högriskmatch.

18:30


 Framåt gnaget! ropar en tunnhårig man med blossande kinder innan han klumpigt stöter in i Emma, som snällt köar för att gå in på arenan. Den svajande gångstilen och hans ointresse att be om ursäkt tyder på att han är full. Emma slänger in en cigarett i munnen och ler mot mig.

 Det känns mest som att jag är på festival, berättar hon och blåser ut rök ur ena mungipan. Än så länge verkar hon ta det hela med ro. Med all rätt, det har ju trots allt inte hänt något märkvärdigt. Pendeltågsresan från Odenplan till Solna Station var trång men ospektakulär, och den 15 minuter långa promenaden till arenan var mest kall och lång. Under promenaden marscherade helt vanliga människor tillsammans. Det fanns småbarnsföräldrar med söner och döttrar sittandes på axlarna, bröliga kontorsråttor, vilsna tonåringar och rullatorbundna pensionärspar. Den gemensamma nämnaren i ett sådant strövtåg är passionen för AIK, och passion är inte alltid lätt att greppa då den kan utspela sig på många olika sätt. En djupt religiös person följer sin gudalära i vått och torrt, hen kan till och med vara villig att offra liv eller hälsa för sin religiösa tradition. Andra är mest intresserade av att fira dess högtider. För en fotbollssupporter kan hängivenheten se likadan ut.

Bland de tusentals och åter tusentals medelsvenssons som samlas på AIK:s fotbollsmatcher urskiljer sig en fanatisk skara som är redo att göra allt, och lite till, för sitt lag. De kallas för ultras – de mest hängivna och extrema. Denna gruppering marscherar inte bland de vanliga AIK:arna 30 minuter innan match. De har förberett, planerat och ibland slagits för sitt lags skull, i vissa fall flera dagar innan match. Ultrasgrupperingar lever och dör för sitt lag varendaste vaken sekund av dygnet. Nu står Emma och köar för att kliva in i deras territorium; ståplatsläktaren. En frizon, där cirka 80 ultras styr 4 000 personer med järnhand. Men vilka är de egentligen?

‘’Ståplatsläktaren är en unik plats i samhället’’

På AIK:s ståplatsläktare ‘’Norra stå’’ eller ‘’Norra’’ finns två Ultras-grupper vid namn Ultras Nord och Sol Invictus, och vardera har de cirka 15 år på nacken. Grupperna växte fram ur två olika kompisgäng som gillade att gå på AIK-matcher under 2000-talets början. Gemensamt hos de två grupperna fanns en vilja att påverka AIK i allmänhet och dess läktarkultur i synnerhet. 23-åriga ‘’Pertan’’ är medlem i ultrasgruppen Sol Invictus av precis dessa anledningar, och önskar att vara anonym när jag ringer upp honom ungefär en vecka innan matchdag. Han har precis fått ett sex månader långt besöksförbud upphävt.

– Jag deltog i en bengalbränning och blev identifierad på film efteråt. Jag blev avstängd från samtliga elitfotbollsmatcher i Sverige och fick en böter på några tusen. Men nu är jag tillbaka! berättar Pertan upprymt.  Att smuggla med sig illegala bengaliska eldar på fotbollsmatcher kan resultera i upp till sex månaders fängelse om man har otur. Ultrassupportrar tar gärna den risken för att bidra med så mycket stämning som möjligt.

Pertan är fåordig men tydlig i sina svar till mig. En ultrasgrupp blir ofta missförstådd av media eller samhället, menar han.

 I grund och botten så är vi på matcherna för laget AIK och fotbollen. De som säger något annat är bara såna som vill sprida negativa åsikter om oss. Folks generella inställning till ultrasgrupper och organiserade supportrar är nog lite försiktig, men skulle de ta sig till Norra skulle de märka av att det är en rätt så garvig och avslappnad stämning.

Jag har själv sett AIK:s läktarkultur på nära håll i många år och har ju en avslappnad bild av er grupp. Vilken bild tror du att en helt ovan besökare skulle få under sin första AIK-match?
– Vi uppmanar ju de som kommit till Norra att sjunga så högt som det går och så mycket som man kan. Jag tror att det är ganska enkelt att infinna sig på Norra. Man behöver inte gå dit, men om man går dit så är det viktigt att känna av den unika stämningen, du hittar den liksom inte någon annanstans. Det är en urkraft.

Skärmavbild 2018-11-05 kl. 11.38.30
Ultrassupportrar till AIK på väg till Friends Arena i samlad trupp. Foto: instagram (@aikultras)

Hur förbereder du dig inför nästkommande match mot Malmö FF?

– För mig personligen börjar det hela några dagar innan i form av förberedelser läktarmässigt. Mentalt börjar det slå in någon kväll innan det. På själva matchdag samlas de flesta av oss på någon krog och går i samlad trupp till arenan. Några bira innanför västen är inte fel. Sedan påverkas man ju av AIK varje dag.

Hur då?

– Det går inte en dag utan att jag tänker på AIK. Till exempel skriver man i gruppchattar, målar flaggor eller vad fan som helst. AIK är lika inristat på vänsterarmen som i hjärtat.

”Lägg ner luren! Sjung!”

18:47

Ett tiotal meter från entré E och Norra stå börjar den kalla oktoberkvällen att sätta sina spår. Emma gömmer händerna i fickorna och döljer halva ansiktet i bakom den uppdragna kragen på jackan. Väl framme vid entren åker dock händerna ur fickorna eftersom samtliga besökare på Norra måste visiteras innan de går in. Detta för att förhindra Ultras att ta med sig den förbjudna pyrotekniken in på arenan, eller för att tömma ut en plunta någon tonåring försöker smuggla in. Just intill entrevärdarna står fem ordningsvakter och cirka tio poliser. Polisen har parkerat en piketbuss bredvid entren, och låter spända blickar svepa längst människorna som står i kön eller visiteras av entrevärdarna.

– Gud vad hon kladdade på mig! berättar en snopen Emma och refererar till den tjej som hon blivit visiterad av. Visitationerna är minst sagt minutiösa, och det gäller för samtliga besökare på Norra. Polis och arrangörer vet att flickvänner eller kompisar till Ultras nyttjas som kurirer för att få in till exempel pyroteknik.

18:55

Efter att ha köpt en lite för torr och alldeles för dyr varmkorv var det dags att kliva ner på ståplatsläktaren, och vi ställde oss mitt i det organiserade kaoset. Precis innan matchen sparkar igång sjungs det alltid en inmarschsång, lite som AIKs egna nationalsång. Så fort tonerna av inmarschsången dånar från högtalarsystemet gäller det att sjunga för full hals, det handlar ju trots allt om att respektera nationalsången. På Norra är det lite av en norm. För en helt ovan besökare likt Emma gäller denna regel också, vilket hon genast fick höra från en berusad man på raden bakom medan hon svepte med mobiltelefonen för att filma det hav av svartgula halsdukar, flaggor och banderoller som omgav henne.
– Lägg ner luren! Sjung! brölade mannen fram medan han lutade sig fram för att göra sig hörd till Emma. Emma stammade fram något ohörbart innan hon vände sig mot mig. Jag pekade upp mot jumbotronen (där man kan läsa textraderna för sången likt karaoke) och försökte skämta bort situationen.

19:20

Matchen var nu 20 minuter ung och läktaren hade hunnits proppas full. Förutom den initiala konfrontationen under inmarschsången så påminns hon ständigt att hon är på ståplatsläktaren för att sjunga. Längst ner på läktaren, kanske tio rader ner, står de obarmhärtiga Ultras-supportrarna och manar på. Tre män står med ryggen mot planen och spelet, vända mot läktaren på varsin upphöjning. Under hela matchen står de där, och deras uppgift är att få ståplatsen att sjunga. Med megafoner och egenbyggda högtalarsystem startar de ramsor och uppmanar till sång. De människor som inte sjunger pekas ut och uppmanas att sjunga. De är aggressiva och stundtals hotfulla i sin jargong.

unnamed-6

Två av de tre männen som uppmanar klacken och är vänd med ryggen från planen. Foto: instagram (@aikultras)

Någon tänder en cigarett på raden nedanför, och Emma lyser upp.
– Får man röka här inne? säger hon och sneglar ner mot mannen. Det är en bra fråga, för det får man ju inte. Men ståplatsläktaren är en frizon från regler och normer på många sätt. Polisen vet att de inte kan gå in på läktaren, för det skulle skapa tumult och rusningar. På läktaren röks och avnjuts allt möjligt, ibland helt indiskret. Emma fiskar upp en Camel Menthol från jackfickan och tar ett par rejäla bloss. Jag inser att hon verkar aningen nervös och tittar mig omkring. Jag har ställt Emma i en miljö jag själv är bekväm i, utan att tänka på henne. Folk står packade som sillar runt omkring oss. Det är enbart män. Små skurar av saliv flyger ibland ut från deras munnar tillsammans med glåpord. Domaren är en hora, Malmös vänsterback är en fitta och deras målvakt en jävla pajas. Det är en känslostorm uppiskad av fylla, och jag har inte tagit med något vindskydd. Jag föreslår att vi borde byta plats och Emma hänger på.

19.47

Det är halvtidsvila och Emma sitter ner och och scrollar igenom instagram på telefonen. Stämningen på läktaren är påtagligt nervös och ilsken, Malmö gjorde 0-1 precis innan halvtidsignalen ljöd. Från att ha stått bland känslorna och kaoset mitt på ståplatsläktaren under matchens start kan hon nu andas ut, långt upp och långt till vänster från läktarens mitt. Jag frågar hur hon upplevde halvleken.

– Det var väldigt intensivt där nere inne i smeten, innan vi gick upp hit. Man märker att folk verkligen brinner för det här. Det är intressant. Men det känns lite hatiskt och obehagligt.

Jag kan inte klandra henne. Läktaren kan ibland vara kärleks- och glädjefull, och ikväll är inte en sån kväll. Samtidigt får jag ta på mig en stor del av skulden som ställde henne på läktarens mittpunkt. När jag tittar mig omkring märker jag att denna del av ståplatsläktaren är mer välkomnande. Jag ser en far och hans dotter dela på en popcorn på raden framför oss. Här uppe kan man gömma sig från Ultras-supportrarnas hårda jargong nere i mitten där vi först stod.
– Jag tror att det blir en sån stämning när fulla män samlas i grupp. Jag trodde att det skulle vara mer festligt än hatiskt, de är ju ändå supportrar, resonerar hon.

unnamed1221233454

Emma med dålig utsikt från de nya platserna. 

20.02

När matchen sätts igång gör den det med buller och brak. Nere på ståplatsläktarens mitt sätts ett tiotal insmugglade bengaler igång av maskerade Ultras-supportrar. Läktaren lyser upp i ett rött sken och stämningen känns plötsligt lite mer festlig. Emma tar fram telefonen och fotar det inferno som uppenbarat sig framför henne. För första gången ser hon imponerad och hänförd ut istället för vaksam och skeptisk. Runt omkring henne börjar supportrarna sjunga högre, triggade av eldhavet på läktaren. En av de tre Ultras-supportrarna med megafon längst ner skriker ut ‘’SÅJA!’’ och ler mot läktaren medan en doft av krut från pyrotekniken sprider sig.

unnamed-5222
Pyroshow från Ultrassupportrarna

20:52

Malmö leder fortfarande, och den festliga stämningen från den andra halvlekens början är som bortblåst. Det är nu endast fem minuter kvar av matchen och en känsla av uppgivenhet ligger som en blöt filt över Norra. Männen med megafonerna är mer frustrerade än någonsin och jag märker hur folk står med tomma blickar och mumlande munnar runt omkring oss. Emma ser nästintill uttråkad ut, vilket nästan glädjer mig. Hon kändes obekväm och spänd innan. Plötsligt går ett sus genom publiken. AIK har fått en frispark i ett bra läge och det är bara en minut kvar på matchen. ‘’In med bollen! In med bollen! In med bollen!’’ uppmanar megafon-männen att klacken skall sjunga och supportrarna runt omkring oss tar ton. Frisparksskytten tar ett par rejäla andetag innan han tar ansats mot bollen och smäller av en högerdojja. Hela arenan tystnar medan bollen är i luften, för skottet ser ut att gå in i mål. Och det gör det. Ståplatsläktaren exploderar i eufori tillsammans med de andra 35 000 supportrarna på arenan. Emma, som först stod bredvid mig, försvinner iväg i ett hav av skrikande, hoppande och kramande supportrar. På något sätt hamnar jag flera rader längre ner än där jag först stod. En äldre man kysser mig på kinden med ett par blöta läppar. Jag försöker lokalisera Emma i kaoset och min blick möter plötsligt ett par chockade tefatsstora ögon. Emma ler stort och överrumplat. Jag kämpar mig fram mot henne, kramar henne och vi skriker i varandras ansikten.

21:37

Pendeltågsstationen är proppfull av AIKare när vi väntar in tåget mot Stockholm central.
– Det där var något av de sjukaste jag varit med om. Människor jag aldrig träffat förut kramade och skakade om mig som om vi var bästisar. En tjej pussade mig rätt på munnen!

Emma förklarar upplevelsen som unik och påfrestande när vi går igenom de senaste två timmarna. Jag tänker tillbaka på hur Pertan beskrev AIKs ståplatsläktare som enkel att infinna sig på, och frågar om hon kan tänka sig att gå på en match igen.

– Det kommer aldrig hända igen. Man blir ju helt utmattad av något som egentligen inte spelar någon roll. Vad är det man blir så arg över? Det är fotboll, liksom. Det känns som att folk skriker ut hat och aggression i onödan.

Visst är det bara fotboll, och det kanske inte är så lätt att förstå sig på. En ståplatsläktare visade sig inte vara en bra inkörningsport för en utomstående. För trots att Emma fick känna på den unika eufori som jag och Pertan tycker att en kväll på en ståplatsläktare innebär, så var det inte lyckan eller brödraskapet hon tog med sig från matchen. Det var hatet.

Bild och text: Erik Sedin

Redaktionen