Bland spöken och oknytt på Umeås gator

– Följ mig. De orden sades många gånger under spökvandringens gång och i den mörka höstnatten hade inte vandrarna annat val än att följa den lilla ljuskällan från lyktan som lyste upp vägen framför Marcus Österström.
Desirée Jonsson
– Följ mig. De orden sades många gånger under spökvandringens gång och i den mörka höstnatten hade inte vandrarna annat val än att följa den lilla ljuskällan från lyktan som lyste upp vägen framför Marcus Österström.

Spöken, blodiga slag, häxbränningar, vittror och lobotomeringar. Det okända och spektakulära har länge lockat människor. Genom spökvandringen som ordnas av Hemsökta Umeå på Backen finns en möjlighet att uppleva detta under en vanlig vardag.

Det har börjat skymma när bussen rullar mot Backen från centrala Umeå. Solens sista strålar färgar molnen rosa och himlen blir långsamt allt mörkare. Under den 15 minuter långa bussresan blir den stora lysande halvmånen allt tydligare. Kyrkvägen som hållplatsen heter ligger endast några meter från de röda små kyrkstugorna som markerar början för den stundande spökvandringen. Vinden blåser genom de nästan kala grenarna och höstlöven blåser runt fötterna. Kyrkstugorna ser ut precis som de flesta nog föreställer sig  att de ska se ut, de är målade i röd färg som med åren spruckit, stugorna har vita knutar och det ser ut som att ingen varit i dem på många år. 

Under de första 10 minuterna är det ingen aktivitet runt de två röda små husen, men när det bara är några minuter kvar till vandringen ska börja, dyker besökarna upp. En man närmar sig på cykel, samtidigt som en kvinna kommer gående längst gatan. De känner varandra och efter att de hälsat börjar de prata om den gånga förmiddagen. Fler ansluter till platsen, kliver ut från sina bilar och samtalar medan de klär på sig täckbyxor, mössor och vantar. Från busshållsplatsen ekar det högt linje 1 mot Umedalen i den annars tysta kvällen.

Plötsligt blir ett ljussken synligt längre upp på gatan, den antika lyktan lyser med ett mjukt sken upp vägen och figuren som närmar sig. En hund skäller i fjärran som för att betona den mystiska atmosfären runt personen som kommer allt närmare. När mannen är nära nog går det att utläsa att han har på sig en lång kappa, väst, ett fickur, hatt och håller i sin andra hand en stor portfölj. Han går genom folksamlingen utan att säga ett ord och går istället och ställer sig på verandan till den första kyrkstugan där han högljutt släpper portföljen på den lilla rampen som leder upp till stugan. Besökarna börjar nyfiket närma sig mannen som stämmer upp och välkomnar dem till kyrkstugorna.

Med en svepande rörelse mot stugan bakom sig berättar mannen att de ensamma två kyrkstugorna tidigare hade sällskap av hundratals andra stugor, men nu är det endast dessa två som står kvar. Med det sagt bryter mannen plötsligt karaktär för att samla in de anslutna besökarnas betalning för spökvandringen, efter detta är gjort säger han:

– Mitt herrskap, här slutar spökvandringen. 

 Han gör en ansats att börja gå iväg, men stannar upp igen, lyfter på hatten och lägger till: 

– Min dåliga humor ingår i priset. 

Spridda små skratt hörs från de 19 personer som dykt upp. Han konstaterar sedan att spökvandringen nu börjar på riktigt. Mannen är åter i karaktär som denna gång inte kommer att brytas förrän vandringen är avslutad. Han lyfter åter upp sin portfölj, höjer lyktan framför ansiktet och säger högt, med en mörk stämma:

– Följ mig.

Gruppen av besökare följer mannen med lyktan upp för gatan, spridda samtal blossar upp bland dem och deras andedräkter bildar små moln som hänger sig kvar i luften ett tag efter att alla passerat. Men när trottoaren mynnar ut i en mörk skogsdunge som omringas av ett vitt staket tystnar alla med ens. Efter att ha passerat staketet, samlas alla runt det lilla ljusskenet som är den enda ljuskällan i den mörka lilla skogsdungen, stämmer mannen upp igen. 

– Om alla här som tror på spöken vill räcka upp handen.

Endast några få av besökarna lyfter armen och små nervösa skratt ekar i skogen.

– Det kändes lite ensamt, om alla här som inte tror på spöken vill räcka upp handen, säger han istället.

Ännu en gång är det endast några få som räcker upp handen.

– Ah, här har vi kvällens frivilliga, säger han.

Skratten som tidigare knappt livade upp den tysta kvällen värmer nu upp stämningen i skogen. En kvinna säger lågt till sin väninna:

– Vi kanske tror när vi går härifrån.

Väninnan nickar frånvarande när hennes uppmärksamhet är riktad mot mannen med lyktan.

– Om vi ska försöka hitta en gemensam nämnare då, om ni tycker om ett stycke spännande historia, räck upp handen.

Denna gång räcker alla upp handen och medan mannens blick sveper över de nyfikna ansiktena konstaterar han att denna gång ser det mycket bättre ut.

– För det vi inleder med är ren historia, hemsk, kuslig och morbid. För Umeå var skådeplats för det sista kriget som utkämpats på svensk mark. Det utkämpades i byn Sävar. Och det här kriget kallas för 1809 års krig eller Finska kriget. Under några månader höll ryssarna Umeå ockuperat. Vid den här tiden bodde knappt 1 000 personer här. Men genom alla finska flyktingar och alla soldater kom det uppskattningsvis 4 000 personer hit. Det blev ofantligt trångt och i krigets fotspår följde hemska sjukdomar och åkommor. Umeå hade i och för sig ett lasarett, men… där fanns det bara plats för åtta personer. 

Små skratt sprider sig i den huttrande samlingen.

– Det blev snabbt fullt, fortsätter han. Man behövde finna plats för dessa flyktingar och sjuka soldater, man bestämde sig för att göra bruk av kyrkstugorna här på backen som ändå under krigstiden stod tomma. Här upprättade man det första fältsjukhuset i staden. Trots att man hade temporära husrum, hade man inga läkare, folk dog som flugor. Snart var man tvungen att öppna sina egna hem för att ta in de som fortfarande levde. Värst av allt var att vintern kom så tidigt och högen av lik växte sig allt högre. Man var väldigt praktisk på den tiden. Och ville få lite nytta av de döda, så man staplade dem mot husväggarna för att få lite extra isolering. Man grävde även ner liken i snön, i grunda frostiga gravar. Detta resulterade i att när våren kom, möttes de överlevande av en makaber syn. 2/3 av 4 000 överlevde vintern.

Vissa skakar på huvudet och andra drar efter andan när de får höra den stora mängden personer som dog under krigstiden.

– De överlevande sökte sig in till staden och gnällde till borgmästaren och han såg till att man skulle begrava dessa lik i två massgravar. En ute på Röbäck och en här på Backen. Och det är här på massgraven vi befinner oss. Här innanför det vita stängslet vilar uppskattningsvis 1 100 personer och under lite bättre ljusförhållanden så kan man än idag se försänkningarna i terrängen efter de schakt man grävde och slängde liken i.

Med dessa ord vänder sig huvuden snabbt för att kolla omkring sig och vinden som viner genom grenarna intensifierar den kusliga känslan som sprider sig längst ryggraden. Även om det är omöjligt att se några detaljer i mörkret kisar spökvandrarna efter dessa försänkningar i marken. Mannen fortsätter:

– Efter sekelskiftet revs många av kyrkstugorna. Vissa sade att de var i för dåligt skick för att rädda dem, andra sa att det spökade så fruktansvärt där. Kanske hade timret dragit åt sig av de hemska minnen som utspelade sig under finska kriget. Det var många som sa att man kunde höra dödsrosslingar och hostningar därifrån under mörka, sena kvällar. Hmm… Nu har vi bockat av den första kyrkogården för ikväll. Nu ska vi bege oss till den andra. Följ mig.

Stjärnorna har börjat glimma och de gula löven faller långsamt från träden när lyktljuset leder vandringen genom grindarna till kyrkogården. Historierna riktar nu istället in sig på oknytt och sägner. Såsom vittror, Lilit och vitterfar. 

– En vittra är ett norrländskt naturväsen, som bor ute i skog och mark och härskar över terrängen. Men hur kommer det sig att man så sällan ser troll och vittra ute i skogen? Jo, det beror på deras ursprung. Denna historia handlar om Adams första hustru Lilit. Adam och Lilit fick en stor barnaskara och när gud kom för att hälsa på blev de med ens generade över sin stora barnaskara och bestämde sig för att gömma hälften av barnen. När Gud stod inför dem frågade han: är detta verkligen alla era barn? Ja, svarade Adam och Lilit. Full av besvikelse sa då gud: Må så vara då, de barn som jag ser ska förbli synliga och de jag inte ser ska förbli osynliga. Med tiden såg gud att det var något ont i Lilit och försköt henne och hennes barn från Eden. 

När historien om Lilit och hennes barn, som bland annat bestod av vittrorna, börjar närma sig sitt slut slår kyrkklockan ett enda ekande slag.

– Perfekt timing, säger mannen med lyktan och tillkännager att det är dags att bege sig mot vittermarkerna.

– Följ mig.

Nästa stopp är längre ner på kyrkogården precis framför Umeälven, på andra sidan älven rör sig en ensam ljuskälla sig snabbt framåt. Cykeln försvinner lika kvickt som den uppenbarade sig. De små lyktorna lyser på den här sidan upp namnen på gravarna och skapar en väg i mörkret.

Nu handlar historien om vitterfar och om hur han såg till att den stora kyrkklockan försvann förevigt. Vittror gillar nämligen inte silver och det var just detta som kyrkklockan var gjord av. Klangen från klockan förtvingade onda oknytt och därför, när folket i byn gömde den dyra klockan under krigstiden, såg vitterfar till att klockan aldrig fann sin väg tillbaka från botten av älven, där den endast skulle ha en ha haft en tillfällig vila.

– Det är dags att fortsätta vår vandring. Följ mig.

Häxor är nästa väsen som behandlas. Den tunga portföljen ställs ner längst upp på trappan som leder upp mot kyrkan. Mannen lyfter upp lyktan närmare sitt ansikte och börjar berätta om Malin och Dordeg, två kvinnor som blev anklagade för att vara häxor. Han står i öppningen där de sades flyga igenom för att ta sig till Blåkulla. Månen kikar fram bakom taket och ger mannen en lysande siluett.

– Malin och Dordeg dömdes för häxkonst och skulle brännas på bål, ett fruktansvärt öde. De arma kvinnorna bad om nåd. Nåden beviljades… de halshöggs först. Säger han med en svepande rörelse över halsen. 

Allt eftersom skuggorna växer sig allt längre i skenet från gatlamporna rör sig vandringen framåt återigen. Efter fler historier om fantastiska oknytt och sägner börjar sällskapet återigen närma sig stället där vandringen tog sin början. Sällskapet står nu på stället där hospitalet stod. 

– Umedalen, som sjukhuset hette var det värsta sjukhuset i världen när det gällde att lobotomera. När man kollar i förhållande till befolkningsmängd, så var det inget annat land än Sverige som lobotomerade så många. Mellan 1947 – 1955 lobotomerades 9 000 personer i Skandinavien, utav dessa stod Sverige för 4 500. Utav dessa stod Umedalen för 778 lobotomeringar. Så av alla Sveriges mentalsjukhus var Umedalen värst. Det tragiska var att även barn lobotomerades. Det yngsta offret för Umedalens lobotomi var en 4-årig flicka. Fruktansvärda syner och händelser har ägt rum här, och det har satt sina spår i väggarna för än i dag långt efter dessa tider talar man om att man kan höra skriken i natten nere i kulvertarna. 

Med dessa ord drar sig spökvandringen mot sitt slut. För att avrunda vandringen samlas besökarna utanför likboden och ledaren för vandringen ställer ner sin portfölj med en sista smäll. 

– Var bättre att avsluta spökvandringen än vid Umedalens likbod? Här hamnade de arma patienterna som råkade ut för lobotomierna, säger han. 

En skrämmande historia om en förrymd patient som hittades död nere vid vattnet avslutar officiellt vandringen. Trots den allvarliga tonen på historien sprids leenden i sällskapet, de samtalar smått om upplevelsen.

– Jag lämnar er med denna angenäma tanke och ber att få tacka för mig, avslutar mannen med en svepande rörelse med sin lykta. Applåder rungar och de som deltagit i vandringen som pågått i ungefär en och en halv timme försvinner i natten. 

När alla avlägsnat sig tar mannen av sin hatt och blåser ut ljuset i lyktan, han öppnar portföljen och lägger in dem. I hattens ställe är nu en alldaglig mössa och den dramatiska berättartekniken är nu ersatt med en vardaglig samtalston. Utstyrseln är neutraliserad, men mannens passion för det okända är inte något han hänger av sig efter att vandringen är avslutad. 

Med ett klirr ställer han ner flaskan på bordet och sätter sig tillrätta. Han huttrar till i stolen, ler och konstaterar att det var en kall spökvandring. Han häller upp alen som han köpt i ett högt glas och tar en klunk. Röbäck röd ale står det på flaskan, passande när Röbäck har många intressanta historier som relaterar till det övernaturliga. 

Mannen som lett vandringen heter Marcus Österström, han och Elin Boman har tillsammans skrivit en bok och gjort ett omfattande arbete om Umeås hemsökta historia. Marcus berättar att hans farfar har bidragit mycket till hans intresse av folktro. Delar av sin utstyrsel, som fickuret och lyktan var hans farfars. 

– Han föddes 1911 och jag föddes 1990, så han var väldigt gammal när jag föddes. Han var en väldigt respektingivande herre som talade på väldigt grov norrländska och satt i sin stol med sin käpp. Familjens överhuvud, inte den farfarn som man satt i knä hos. Han berättade historier om vittror och skrömt (ett samlingsord för övernaturliga väsen). 

När han berättar om sin farfar lyser hans ögon och leendet är ständigt på plats. Han fortsätter med att berätta att för hans farfar var detta aldrig historier eller på skämt, utan det var sanning.

– Det jag berättar är sant, det kan du säga till vilken professor som helst, säger Marcus och härmar sin farfars norrländska dialekt. Hans farfar såg sig själv som lärd och allmänbildad gubbe. 

Marcus säger att han själv har  upplevt övernaturliga saker och en av dessa gånger skedde det på en av spökvandringarna han höll i. Det skedde under en vandring i september för något år sedan och just under denna dag råkade det vara skördemåne. Omedvetet gestikulerar han med händerna för att visa att månen var stor och berättar att man nästan kunde känna en spänning i luften.

– Det var en vandring inne i stan, jag stod och berättade om gamla sjukhuset och då känner jag hur någonting – Han rör försiktigt med den ena handen sin högra arm och drar lätt ner längst med armen. – Det är svårt att förklara, för det var inte direkt en rysning, det känner man som med hela kroppen. 

Surret inne på den lilla vägkrogen har under tiden han pratat mattats ut och resulterar i en lugn stämning. Lukten av mat fyller sinnena och Marcus funderar över varför människor dras till det okända. 

– Jag tror det är en önskan att inte veta allt. Jag tänker att i dag, när vi har allt vid våra fingertoppar, med telefoner och kan slå upp all världens fakta – han knäpper med fingrarna – så är det övernaturliga fortfarande något vi är osäkra på. Det är även få saker som slår en bra spökhistoria, lägger han till med ett leende.

Magdalena Nordenberg har varit på en av Marcus spökvandringar och efter att hon kommit hem från en lång arbetsdag får även hon fundera över vad som lockar folk till det okända.

– Jag tror att det kan ha sin förklaring i att man så gärna vill tro att det finns nåt bortom det här livet vi lever på jorden. Själv är jag helt övertygad om att det finns spöken eller andar och skyddsänglar runt omkring oss. Det grundas på av egna upplevelser som jag har haft.

Magdalena ser positivt på spökvandringarna och känner att det alltid finns något nytt att lära.

– Jag tyckte mycket om spökvandringen och Marcus som höll i den var väldigt inspirerande och rolig att lyssna på. Tycker kanske inte att det var så mycket om just spöken som jag gärna haft lite mer av kanske. Men jag gillade den ändå eftersom det var mycket om Umeås historia som jag inte visste om, säger hon med ett leende.

På vägen hem från spökvandringen biter sig kylan fast i kinderna och löven prasslar högt under fötterna. Men den trevliga stämningen som skapades av de spännande historierna och en dedikerad guide värmer upp i höstmörkret.

Text och foto: Desirée Jonsson

 

Redaktionen