Bryter normer- ser till att fler med funktionsvariationer får möjlighet att träna

Uttervägens hjältar är först på plats i Umeå performance centers lokaler och redo inför att dagens träningspass ska börja. Det är alltid där en halvtimme innan passet börjar och förbereder sig inför att de ska hålla i uppvärmningen. Hampus, i mitten på bilden, och som jobbar på gruppboendet ska också vara med på passet.
Angelica Säfvenberg
Uttervägens hjältar är först på plats i Umeå performance centers lokaler och redo inför att dagens träningspass ska börja. Det är alltid där en halvtimme innan passet börjar och förbereder sig inför att de ska hålla i uppvärmningen. Hampus, i mitten på bilden, och som jobbar på gruppboendet ska också vara med på passet.

Redan vid infarten till gruppboendet syns det tydligt vilka som bor där, Uttervägens hjältar står det skrivet i regnbågens färger med en bild på en utter som matchar namnet. Där bor Hanna, Joakim, Linus, Nina och Frida tillsammans, som varje dag peppas till att träna. På deras gruppboende ses inte deras funktionsvariation som ett hinder för träningen, för dem handlar det om att ha rätt inställning.

När de hösten 2016 klarade av att springa hela hinderbaneloppet, Toughest, skrevs det flitigt om dem i tidningarna. De blev som lokala kändisar för andra personer med funktionsvariationer som började se dem som förebilder. Sedan dess har hjältarna fortsatt springa fler hinderbanelopp bland annat i Umeå och Stockholm och det lutar även mot flera tävlingar framöver. Det är torsdag strax efter lunch, hösten två år senare och som vanligt är det snart dags för gruppträning för Uttervägens hjältar på Umeå Performance center på Västerslätts industriområde. På gruppboendet och i husets hjärta sitter Joakim och Linus i matchande Uttervägens hjältar tröjor tillsammans med Karl Hampusson som jobbar heltid på gruppboendet. Karl berättar att varför de fått sådan uppmärksamhet beror till stor del på hela personalen som jobbar där. De är alla eldsjälar som jobbar för att de boende ska få möjlighet att träna så mycket som de gör samtidigt som de peppats av föräldrarna som hejat på dem längs vägen.

– Något som vi på Uttervägen strävar efter är att bryta normer kring träning. Alla kan om de får rätt förutsättningar och det handlar snarare mer om viljan än om du har en funktionsvariation eller inte. Initiativet till träning syftar också till det som redan är känt för många, nämligen att vi mår bättre om vi tränar, berättar Karl.

Under samtalets gång passar Joakim och Linus på att äta frukt och laddar inför att åka iväg till gruppträningen, som även kallas för Hjälte träning som sker varje måndag och torsdag. Den bedrivs ideellt av Hjälte Föreningen som kom som ett gensvar på Uttervägens hjältar initiativ till att fler personer med funktionsvariationer ska få möjlighet att träna. Tanken med gruppträningen är att de från Uttervägen också ska få ett ytterligare ansvar genom agera som tränare och stå för uppvärmningen under passet. Alla, förutom Frida som har annat inplanerat, ska med till Hjälte träningen denna dag. I samma sekund som taxin anländer utanför gruppboendet börjar Karl samla ihop resten av gänget inför avfärd.

Umeå performance center är en träningslokal som är större än vad den först kan tänkas vara av att bara titta på utsidan och där grönt, svart och vitt är det återkommande temat. Vid entrén står Joakim och Hanna redo för att hälsa resten av deltagarna välkomna redan en halvtimme innan gruppträningen ska börja. Deltagarna verkar vara väl bekanta med varandra och det skojas hej vilt. Allt eftersom fylls den avlånga bänken som sträcker sig hela vägen från entrén till där all träningsutrustningen finns. Totalt är det omkring 30 personer i alla åldrar som med olika funktionsvariationer som ska delta, samt personalen. Att verkligen alla ska delta är ett viktigt steg för att visa att träningen för personer med funktionsvariationer ska normaliseras. I träningslokalen väntar alla på tränaren John Gröntvedt, som i vanliga fall jobbar han på Umeå performance center, men eftersom han jobbar ideellt med gruppträningen måste han stämpla ut innan. John har en lång erfarenhet av träning och hälsa och jobbat som personlig tränare på ett flertal gym, och tillsammans med Cilla som jobbar på Uttervägens gruppboende startade de Hjälte träningen. Medans namn efter namn ropas upp av John passar en av deltagarna på att spexa till det hela med en dans och stämningen livas upp ytterligare.

– Det är viktigt med träningen, eftersom vi äter måste vi också röra på oss för att få bort det. Förutom det är träningen kul och jag har fått många nya vänner här, berättar Nina och Hanna nickar instämmande.

Innan passet börjar är det dags för uppvärmning. Som vanligt leds den av någon från Uttervägen och i dag är det Hanna och Joakims tur. Här får de möjlighet att vara kreativa eftersom de får improvisera ihop en egen dans till en valfri låt, medans resten av deltagarna ska härma allt som de gör. Cirkelträning står sedan på schemat och Joakim och Hanna hjälper till att visa övningarna så att alla har förstått. Det är ett tungt pass som känns rejält i hela kroppen. De får kasta meterlånga tjocka rep under ett par minuter innan det är dags för roddmaskinen, hinderbanan, och andra armövningar. Den avslutande övningen för dem är burpees, där deltagarna först ska hoppa högt och sedan göra ett utfall i plankan. John är praktiskt taget överallt och medan de andra gör passet försöker han att heja på så många han hinner innan låten tagit slut.

Men vägen till gruppträningen har inte varit spikrak, det är fortfarande alltför få med funktionsvariationer som får möjlighet att träna på ett mer intensivt sätt. Från Umeå Performance centers tomma cafeteria passar även John på att säga hejdå till alla deltagarna som en efter en lämnar lokalen. En av deltagarna passar även på att klämma ner sig bredvid John innan taxin kallar. John berättar om hur även han hade fördomar om att personer med funktionsvariation skulle kunna träna på liknande sätt som alla andra. En fördom som han senare fick uppleva under ett arbetspass på Tenton, som är ett gymföretag i Umeå. Då två personer med funktionsvariation följde med Cilla för att träna där började andra personer sakta men säkert ta avstånd från dem. Det var som att en osynlig sköld hade gjort att alla var tvungna att hålla sig på avstånd.

När John sedan på förfrågan av Uttervägens gruppboende undrade om han ville träna dem tackade han ja direkt utan någon direkt kunskap. Osäkerheten gjorde att han vände sig till habiliteringen på Västerbottens Landsting som hjälpte honom med råd och tips på hur han skulle göra för att träna dem. Men det viktigaste för att träna personer med funktionsvariationer har bara varit att bara köra på och inse att inte är farligt för dem att verkligen ta i under träningen. Utan det är minst lika viktigt för personer med funktionsvariation att träna, om inte mer i vissa fall. Speciellt också för den att stärka den mentala biten och något som många med funktionsvariation har behov av i sin vardag.

– Många har en fördom om att personer med down syndrom är höjdrädda eftersom de har svårare att bedöma avstånd vilket inte stämmer. På habiliteringen lärde jag mig att höjdrädslan grundar sig i att de inte hinner reagera om de skulle falla och de faller framstupa om de skulle falla. Det är därför viktigt att låta dem träna och göra övningar som utmanar höjdrädslan så att de kan känna sig säkrare i sådana situationer, berättar John.

John tar en klunk av sitt kaffe och fortsätter exalterat, det märks tydligt att han verkligen brinner för detta och inte ser det som en uppoffring av sin tid som många andra kanske skulle ha gjort i hans situation. Han fortsätter med att berätta att många föräldrar och andra närstående till de på Uttervägens hjältar har även i vissa fall försökt att stoppa deras barn från att träna. Från början ringde många föräldrar ofta under träningspasset och tyckte att jag inte borde träna dem lika intensiv. De har varit rädda för att deras barn ska ta i för mycket, men det är inte så farligt som de tror. Ibland kan det upplevas som att de är extra plågsamt för personer med funktionsvariationer eftersom många aldrig tidigare kommit i kontakt med träning i deras liv. Här handlar det inte om att viljan inte finns hos personer med funktionsvariationer. Det handlar om att de är beroende av någon annan för att kunna ta sig till gymmet. Det är därför vara avgörande vilken inställning som personalen har till träning, om om de har kunskap och vet att det är viktigt att dessa personer tränar. Samtidigt så spelar den ekonomiska biten också in, de lever inte på ett överskott av pengar direkt och om ingen vill finansiera träningen för personer med funktionsvariationer. Trots att han jobbar i motvind är han ändå positiv, det är bara att fortsätta och peppa dem till att träna så kanske fler tillslut börjar haka på trenden.

Regnet duggar och på universitetsområdet i Umeå ekar det tomt av studenter men väl inne i beteendevetarhuset där docenten Bert Jonsson håller till är det betydligt varmare. Hans kontor innehåller att det nödvändigaste men inte mycket med undantag för två fåtöljer i fall han skulle få besök. Förutom att han är docent inom psykologi så jobbar han även som lärare på Psykologprogrammet. Han förklarar att om varför det är så svårt för människor att bemöta andra människor som bryter normen. På samma sätt som John upplevde det när två dem personerna med down syndrom tränade på Tenton.      

– Vanligaste är att vi känner oss osäker på det som är okänt. Mycket handlar om att många människor saknar strategier, alltså erfarenheter av personer som är annorlunda från dem själva vilket kan både medvetet och omedvetet leda till att vi tar avstånd. Medvetet eftersom att vi själva väljer att ta ett kliv tillbaka eftersom vi inte vet hur vi ska handskas och bemöta den personen. Samtidigt som det är omedveten handling då många kanske inte tänker på varför de gjorde på det viset och inte vill erkänna för sig själv att det handlar om en slags osäkerhet eller att de inte vågar gå ur sin comfort zone, berättar Bert och fortsätter att leka runt med sina glasögon.

Bert menar att om fler med funktionsvariationer skulle börja träna på gymmen eller i andra träningssammanhang skulle säkert avståndstagandet som John tidigare upplevde sakta men säkert avta. Förmodligen eftersom de flesta till slut skulle få någon form av erfarenheter av personer med funktionsvariationer. I enstaka fall kanske personer skulle välja att byta gym för att de känner sig obekväma och att de hellre vill omge sig med liknande personer som sig själva, men detta tror han är ovanligt.

Genom att Uttervägens hjältar och Hjälte träningen visar att det är möjligt för personer med funktionsvariationer att träna lika mycket som vem som helst bidrar de aktivt till ökad normalisering. Fler börjar se dem och kanske får kontakt med dem på gymmet gör det att fler kanske inte känner att de behöver ta avstånd från dem. Men förutom att personer med funktionsvariationer syns på gymmen handlar det till stor del redan om den inställningen som alla runt omkring dem har. Om fler gruppboenden för personer med funktionsvariationer skulle satsa mer på träning kanske det inte skulle uppfattas som något avvikande som det delvis fortfarande gör i dag.

Text och foto: Angelica Säfvenberg

Redaktionen