De dövas diplomat, hur det är att höra bland döva

Hur högt ljud har man på TV:n? Oj, får man inte smaska? Detta är saker som kan vara svårt för en döv förälder att lära sitt hörande barn.
BILD: Nicolina Eriksson
Hur högt ljud har man på TV:n? Oj, får man inte smaska? Detta är saker som kan vara svårt för en döv förälder att lära sitt hörande barn.

Gå på arbetsintervju, hålla i ett möte eller beställa kaffe, vardagliga aktiviteter som alla antas behärska. Men hur är det att leva i en värld där det inte går att kommunicera med ord? Daniella Jatko är uppvuxen med döva föräldrar och berättar hur det var när hon var liten och fick lära sig teckenspråk av sina föräldrar, samtidigt som hennes mor- och farföräldrar lärde henne talspråk. 

Oktobermorgon i Umeå. Krispig luft som skär rakt igenom luftstrupen  när cykeln skenar nerför backarna. Daniella Jatko står utanför kaféet och avslutar just ett samtal innan vi går in och beställer dagens första kaffe. I år kommer cirka 200 barn att födas döva, och baristan kommer inte förstå när den här personen senare i livet helst av allt bara vill ha sin mjölk lite extra skummad än vanligt.

Daniella Jatko kommer från Skellefteå och är uppvuxen med döva föräldrar. Hon och hennes bror är hörande, men de båda har fått en annorlunda insyn i de dövas värld.

– Det var mest våra mor- och farföräldrar som lärde oss att prata, säger Daniella och torkar bort lite latte från mungipan. Hon forsätter:

– Jag har ganska lätt för språk, så jag lärde mig fort att bli tvåspråkig. Det som är häftigt med teckenspråk är att man kan lära sig grunderna i väldigt tidig ålder, redan när jag var runt ett halvår så kunde jag teckna enkla saker som ”mamma”, ”lampa” och ”äta”, hon för handen till munnen och ger nästan en slängkyss för att demonstrera tecknet för att ”äta”.

Var tvungna att prata
Det är ingen självklarhet att det fungerar att lära sig att prata och teckna när man har döva föräldrar. 1981 blev teckenspråket erkänt i Sverige och 2007 blev det officiellt ett minoritetsspråk enligt den svenska lagen. Daniellas föräldrar som är födda på 60-talet var då tvungna att lära sig att prata, trots att de själva inte kunde höra vad de själva sa.

– Om de använde teckenspråk så fick de smäll på fingrarna. Men idag kan de ju prata som vanligt, fast är man inte van med att en döv person pratar så är det förstås lite svårt att förstå ibland. Men det tror jag också många gånger beror på att man redan innan har dömt ut personen eftersom att man inte tror att döva kan prata. Då blir det också svårare att förstå.

Hon berättar om ”de sju vita åren” som man brukade kalla ett dövt barns  första sju levnadsår då de flesta inte har lärt sig att teckna och därför fick leva i tystnad.

– Nu har ju teckenspråk blivit erkänt och mer utvecklat, men förr var det vanligt att man inte visste hur man skulle kommunicera med döva. Mina far- och morföräldrar fick flytta från sina små byar i det norrländska inlandet för att deras barn skulle kunna gå på dövskola, innan flytten var de båda de enda döva barnen i deras respektive byar.

Svenskar, dåliga på kroppsspråk
En barista ropar ut att ytterligare en trött kaffeentusiast just kommer få sin önskan uppfylld om en piggare morgon, och jag slås av att Daniella, likt en italiensk retoriklärare, gärna gestikulerar med kroppen när hon pratar.

– Haha, ja alltså om vi är på semester i Grekland kan mina föräldrar kommunicera mycket lättare än här i Sverige. Där är de väldigt mycket bättre på att använda sig av sitt kroppsspråk än vad vi är här uppe.

En annorlunda värld
Som barn till döva föräldrar har man rätt till att en vecka per termin gå på dövskola, detta drog Daniella nytta av under sin uppväxt och har fått en särskild inblick i de dövas värld.

– Den är helt annorlunda till de hörandes! Dövsamhället är som en liten by där alla känner alla. De är väldigt välkomnande och trevliga, mycket mer än i det ”vanliga” samhället. Till exempel finns det bara en gymnasieskola i hela Sverige för döva, och den ligger i Örebro. Så även om du kommer från Kiruna så måste du flytta dit under din gymnasietid för att gå i skolan. Man bor ju ofta på elevhem under sina studier, det gör att man får väldigt starka band mellan varandra.

För hennes egen skull var det inga problem att växa upp med döva föräldrar.

– Det var nästan bara positivt. Jag hade alltid väldigt lätt att få nya kompisar, de flesta tyckte till och med att det var coolt att mina föräldrar var döva, hon ler stort och fortsätter:

– Men det fanns ju såklart tillfällen som var jobbiga. Jag minns ett särkilt tillfälle då min kompis bjöd över våran familj på middag. Men de kan ju såklart inte teckenspråk, så det gick liksom inte. Då minns jag att jag blev besviken.

Nyckeln till bra kommunikation 
Daniella menar att det hade varit mycket bättre om man hade haft teckenspråksundervisning för alla i skolan.

– Det hade helt klart varit ett drömscenario. Nyckeln till bra kommunikation är ju att alla förstår varandra. Det händer ibland att jag och mina föräldrar sitter och har en stor diskussion med varandra och så hänger inte de andra vid bordet med, då blir de nästan alltid lite irriterade och menar att det är så de haft det hela livet.

Kaffet är slut, liksom våran pratstund. Daniella tar på sig sin blåa sammetsjacka och går ut i Umeås höstliga centrum. Kaféet är halvtomt efter den första morgonruschen, men de skrivna sidorna framför mig är fyllda med ny kunskap.

Nicolina Eriksson