De har öppnat sina hem för asylsökande: ”Det kändes som ett bra engagemang”

Jan, Ismail och Karin tillsammans i soffan i hemmet på Grisbacka.
Samuel Hallin
Jan, Ismail och Karin tillsammans i soffan i hemmet på Grisbacka.

Hittills i år har 16 000 personer sökt asyl i Sverige. Inte ens hälften av dessa kommer att beviljas uppehållstillstånd. Många av de asylsökande saknar också boenden under denna turbulenta tid.

Detta reportage träffar personer som har valt att hjälpa dessa människor.

— Det kändes ganska viktigt att knyta kontakt, säger Jan Alfredsson.

Fotnot: I Umeå finns den ideella föreningen Vän i Umeå, som syftar till att förena människor från olika länder.

Solen skiner blygsamt denna oktobereftermiddag och det känns som att temperaturen ligger stadigt under minusstrecket. De personer jag ska träffa är Jan och Karin Alfredsson. Båda är utbildade journalister och Karin är fortfarande yrkesverksam som journalist medan Jan har hoppat över till att jobba med kommunikation. Deras engagemang kan sägas ha börjat för några år sedan.

— Vi har varit lite engagerad i Vän i Umeå sedan tidigare. Vad kan det vara, några år sen? Det var nog innan den stora vågen kom, 2014 däromkring. Vi känner några som är med där, det var väl lite så. Sen har vi bara fortsatt på det spåret, säger Karin.

— Vi känner två andra killar från Afghanistan som vi har varit kontaktfamilj till. De har vi väl känt i ett och ett halvt år. Sen hörde dem av sig och sa att de hade en kompis som gick i samma skola och inte hade någonstans att bo. De visste ju att vi hade ett ledigt rum eftersom vi hade pratat med dem och sagt att vi hade kunnat ta emot dem om det uppstod några problem. Så de frågade oss och vi sa att han väl får komma hit då, fortsätter Jan.

”Det kändes som ett bra engagemang”

”Den stora vågen” refererar till andra halvan av 2015, när antalet flyktingar som kom till Sverige var som störst. Vän i Umeå var till en början inte engagerad i de nyanlända ungdomarna, men tack vare ett individuellt engagemang växte föreningen Arezo fram, som siktar på att hjälpa just dessa ungdomar som står utan boende efter sin 18-årsdag.

I januari flyttade så Ismail in och för Jan och Karin var det inget svårt val.

— Det kändes ganska viktigt att knyta kontakt. De här killarna som kom till Sverige ville ju liksom träffa svenskar för att lära sig svenska och inte bara umgås med sina landsmän på boenden, utan de ville verkligen komma ut och träffas. Det kändes som ett bra engagemang. Inte så stort, men vi träffades ibland och fikade eller käkade. Sen har det blivit lite mer nu i och med att Ismail bor här, det har betytt mer för oss kan man ju säga, säger Jan.

Här får han lite mothugg av Karin, som undrar vad han menar.

— Jo men vårt engagemang med de andra killarna var ju spännande, men det påverkade inte oss så mycket. Det här är som en helt annan sak, förklarar Jan.

För paret kom detta också i en lämplig tid i livet, med många år bakom sig till livet med yngre barn och vad det innebär.

— Nu har vi ett sådant bra hus och nu är barnen utflugna. Vad ska vi göra nu då? Ska vi ägna vårt liv åt att äta god mat och dricka goda viner, titta tv eller finns det något annat man kan göra innan man dör? Det var ju inget vi sökte utan det var föreningen som sökte. Jag tror inte att vi tvekade någonting faktiskt, säger Karin.

Jan nickar medhållande.

— I början kände man lite ”Åh vilket ansvar”. Många mådde dåligt, de visste inget och Ismail vet ju fortfarande inte om han får stanna eller inte. En tid i början hade han det tungt och man visste inte riktigt hur man skulle förhålla sig. Man kände liksom att det var det viktigaste, vi är en trygghet här och då får han landa på något sätt.

I mångt och mycket har deras relation med Ismail fungerat som vilken annan tonårs- och föräldrarelation som helst.

— Vi bestämde från början att han skulle äta middag med oss, om han kunde och ville. För att få någon kontaktyta. Det har varit jättebra, då kan man prata med någon om någonting, om man vill. Nu är han ju som en son i huset nästan, en blandning av en hyresgäst och ett barn i huset. Jag blir förvånad för att det har gått så bra faktiskt. Men dels har han många kompisar och ett stort kontaktnät, det är ju inte bara vi, säger Jan.

”Det svåra är att lista ut vad man är”

Det är inte svårt att tänka på att det finns kontraster när en ung grabb från Afghanistan möter ett medelålders par från Sverige. De båda parterna hittade dock ganska snabbt ett gemensamt intresse som de kunde dela och anknyta till, något både Jan och Karin vittnar om har hjälpt till.

— Han spelar fotboll också och vi är ganska fotbollsintresserade då vi har haft båda barnen som har spelat och det passar ju bra. Framförallt i början var det en kontaktpunkt på något sätt. Prata Champions League, Messi och Ronaldo liksom. Det har ju faktiskt betytt mycket, speciellt i början var det en punkt där vi kunde mötas, säger Jan.

När man kommer till Sverige som minderårig och asylsökande placeras man alltså på ett av kommunens boenden, i väntan på ett beslut. Man tilldelas också en god man, som alltså fungerar som en förmyndare för den nyanlände. Innan Ismail kom till paret Alfredsson hade han redan bott hos en annan person, och har en annan person som god man, samtidigt som han hunnit bygga upp ett kontaktnät i landet och kommunen. Något som inneburit vissa bekymmer.

— Det svåra är att lista ut vad man är. Vi är inga föräldrar, vi har ju egentligen inget ansvar för honom så. Det var ett tag i början där han inte gick i skolan, hur ska vi göra nu? Ska vi säga till? Men då hjälptes vi åt med det, vi, den gode mannen och den andra kvinnan som han har bott med förut. Nu är han ju jättemotiverad och kämpar på väldigt bra för att komma in på gymnasiet.

Karin förklarar hur denna tid tillsammans med Ismail har påverkat paret.

— Man får ju en insikt, även med de två andra killarna som vi lärde känna rätt väl, när de berättar om sitt tidigare liv, sin flykt och sin fysiska resa genom Europa. Det blir som en ögonöppnare.

— Det är orättvist och svårt att leva sig in i. Å ena sidan är de som vilka unga pojkar som helst, och sen har de tagit sig hela vägen hit.

Att personerna runtomkring har varit till hjälp råder det inga tvivel kring. Även Arezo har varit noga med att inte lägga någon press på de familjer som öppnar sina hem.

— Det var så bra med den här föreningen. Vi var på ett möte ganska tidigt, där det här avdramatiserades så mycket. ”Ni vet inte vad som kommer hända i deras liv, de kanske inte får uppehållstillstånd, man vet inte men just nu kan ni erbjuda boende, mat och trygghet. Sen vet man aldrig.” Det tyckte jag hjälpte jättemycket, säger Karin.

”Vi har inte offrat någonting”

Ismail har alltså redan fått ett avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, men har överklagat beslutet och väntar nu in ytterligare ett besked. Något som Jan och Karin verkar känna frustration och hopplöshet inför.

— Det är ju inte så kul, att det tar sådan tid. Vad händer om han får avslag igen, vad gör man då liksom. Det är ju inget vi kan göra något åt. Sen tycker jag att det är viktigt att förklara hur det svenska samhället ser ut, säger Jan.

I slutet av vårt samtal frågar jag varför de tror att fler inte väljer att engagera.

— Det är också kul, att man kan påverka sina barn i förhållande till världen. Det som jag har tänkt på mycket, är att det här inte är ett stort offer.

— Jag är verkligen inte någon som försöker pracka på folk mina idéer, men man ska inte tänka på att det är så märkvärdigt. Du behöver inte ändra hela livet. Har du ett rum så kanske du kan hyra ut det. Vi har inte offrat någonting, avslutar Karin.

Jag hinner knappt knacka på dörren innan någon öppnar. Jag har tagit mig till Ålidhem och tanken är att jag ska prata med Alexander Rathnow, som har valt att engagera sig för de ensamkommande ungdomarna på ett liknande vis. Alexanders fru Geson tar emot mig och inom kort sitter vi i vardagsrummet. Alexanders engagemang sträcker sig lite längre än vad man kanske först kunde tro; han jobbar nämligen som integrationsassistent på ett boende för ensamkommande ungdomar.

Han vittnar också om den problematik som uppstår när de asylsökande stöter på motgångar i processen.

— Jag har haft många ungdomar som fått negativa besked. Det är en ganska traumatisk tid på så vis att ena dagen har de mycket stöd från kommunen och staten och andra dagen kan de tvingas flytta till vuxenboenden med 40-50-åriga människor. Det är inte alltid man kommer överens på de här boendena, det är mycket alkohol och droger. Därför är det ju bra om de kan få bo kvar.

”Jag har hört skräckhistorier där ungdomar som tagits in inte har fått använda duschen eller se på tv för att det kostar pengar”

Efter att sonen flyttade ut fick paret ett rum ledigt i sin hyfsat stora lägenhet och Alexanders fru Geson kände då att hon ville bidra med något.

— Om vi kan hyra ut rummet till någon kan vi ge det till en ungdom istället, säger Alexander.

Den tionde november förra året utökades hemmet således med ytterligare en person. Alexander känner inte riktigt att det har varit ett stort problem att kunna förhålla sig till sin nya inneboende. Han beskriver två sidor av myntet.

— Jag vet inte, det finns inget som säger att du måste förhålla dig på ett särskilt vis heller. Jag har hört skräckhistorier om ungdomar som tagits in där dem inte har fått använda duschen eller se på tv för att det kostar el. Det finns ju den sidan av spektrumet men sen finns det dem som ger allt också och inte ställer några krav.

Tack vare att han redan jobbar med ensamkommande har Alexander inte behövt anpassa sig jättemycket till en ny boende. Direkt det var bestämt så gjorde han klart vad som kunde förväntas, allt för att underlätta.

—Jag tror att man tjänar mycket på att vara tydlig i början med vad som gäller. Det är ju inte för att vara elak, utan det blir en trygghet för ungdomarna att veta vad som gäller.

Det fungerade också bra, på något komiskt sätt för bra. Istället för att enbart sköta sig själv, blev det ett sökande efter sysslor, enbart för att tillfredsställa Alexander och Geson.

— Han har ju inget hyreskontrakt eller någonting, det finns inget som hindrar mig från att slänga ut honom. Då vill han vara en sådan bra inneboende som möjligt och det fick vi kämpa ganska mycket med i början, att få honom att slappna av, säger Alexander.

— Annars är det som vilken relation som helst. Man hjälper till med läxor och man spenderar en hel tid på att förklara hur Sverige fungerar och vad man kan förvänta sig. För mig faller det mest naturligt, det blir som en familjemedlem så småningom, han har ju bara oss att prata med, bortsett från sina kompisar.

”Det kan kosta på emotionellt”

Hur har den här tiden varit?

— Jag tycker alltid om att lära känna människor och jag tycker att det är ett privilegium att få dela ens persons livsöde, jag får lära känna honom och får höra hans tankar kring vår kultur och hans tankar kring sin egen kultur. Det kan bli mycket ontologiska diskussioner och en del frågor kring religion, som jag personligen finner intressant hursomhelst. Sen får man vara ett stöd, det är både trevligt och jobbigt för att de flesta ungdomar har ganska mycket som dem bär på och min ungdom är inget undantag.

— Det är kul att ha någon att säga hej till på dagarna och dela maten med.

Det märks under samtalet att Alexander är skärpt, vältalig och eftertänksam. Noggrann i det han säger verkar han eftersträva att ge ett tydligt intryck. Vardagsrummet är belamrat med saker lite varstans, och det verkar inte heller som att det här hushållet har missat den gångna Halloween-helgen.

Vad skulle du ge för tips till de som funderar på att engagera sig?

Här märker jag att Alexander väger orden, han vill inte måla upp en lättsam bild, utan krasst konstaterar han att det inte är helt enkelt. Även om han vill att många fler ska engagera sig.

— Tar man emot en ungdom kan det bli ett jäkla stort engagemang. Även om du inte har någon skyldighet att hjälpa den här personen så kommer ni förmodligen att knyta band och det är inte alltid så jävla lätt. Det tycker jag att man ska vara ganska tydlig med.

— Det är en sådan frågeställning som jag tycker att man bör arbeta på innan man bestämmer sig för hur man vill göra. Var tydlig med var gränsen går, för dig själv om inte annat, för det kan kosta på emotionellt.

Mot slutet av samtalet kommer vi in på politik. Sedan 2015 har antalet flyktingar och asylsökande minskat kraftigt, främst med anledning av den strängare migrationspolitik som har implementerats.

— Vi får tyvärr inte in tillräckligt mycket ungdomar i Sverige kan jag tycka. Skärpningen av migrationspolitiken gjorde ju att folk fastnade någon annanstans. Det är inte ett mindre problem egentligen, bara ett som vi inte ser här, vilket jag kan tycka är lite tragiskt. Det är som det är och man får förhålla sig till det, säger Alexander.

Vi pratar också kring hur jämförelsevis väl Umeå har engagerat sig i integrations- och migrationsfrågor. Något som Alexander tror har givit en paradoxal effekt.

— Det tragiska är väl kanske att man har nått toppen av engagemanget just på grund av att man har varit så duktig och drivande i den här frågan tidigare. Sen kommer det här att följa de politiska strömningarna på nationell nivå.

Han är dock övertygad kring vad som krävs för att fler kommer vilja ställa upp och engagera sig.

— Ju mer man arbetar med integration och ju positivare man belyser den aspekten av migrationspolitiken, desto mer kommer folk att öppna sina hem så att säga, avslutar Alexander.

Alexanders inneboende har fått avslag på en ansökan redan, precis som Ismail. Han har ingen aning om huruvida han kommer att få stanna. Det enda han säkert vet är att han har en plats hos Alexander och Geson.

 Text & Bild: Samuel Hallin

Redaktionen