Ikväll ska jag skrika

För några år sen, under en av mina årliga Londonresor, fann jag och mitt sällskap oss i ett spännande rum jag aldrig sett igen. Rummet var komplett mörkt, förutom ett stort X markerat på golvet. Vi blev instruerade av en spinkig ung herre i korridoren utanför att gå in, ställa oss på krysset och skrika. Där stod vi, jag och två bekanta, salongsberusade och såg förmodligen förvirrade ut alla tre; det var ju som bekant mörkt.

Fransmannen Jan erbjöd sig att börja och släppte ut ett kort och intensivt rop. Hela rummet började lysa, blinka och skifta i allehanda färger. Vi blev alla förvånade och turades om att skrika, högre och högre. Taket och väggarna var beklädda med LED-lampor som ändrade färg och blinktempo i grad med volym och toner.

När halsen började kännas torr klev vi ut på gatan och tittade på varandra.
– I was having kind of a bad day, but now I feel pretty good, sa Jan och kliade sig i huvudet. Faktum var att samtliga av oss kände oss lite bättre till mods efter upplevelsen. Inte för att resten av oss hade haft en dålig dag, livet kändes bara lite bättre just då.

En liknande, om inte bättre, känsla är den att stå i en lökig replokal eller på en för trång scen, med mikrofon i handen, öset i kroppen och ett tight band runt om sig. Delvis ligger tjusningen i att man gör något man älskar, delvis i att man får ge uttryck för åsikter, tankar och känslor på ett kreativt sätt. Framför allt finns det något extremt givande, terapeutiskt och katharsiskt i att hämningslöst hoppa, sjunga, gasta, slänga runt håret och se allmänt dum i huvudet ut.

Jag har just funnit mig i höstrusket med stress över skola och ett underskott på spontanitet och äventyr; vardagsspänning är om uppgiften kommer bli klar i tid och lösa sudoku med bläckpenna. Dagar som dessa tror jag alla skulle behöva blinkande, ljudisolerade rum och tajta band. Tråkigt nog är dessa inte allt för vanliga. Däremot har jag en stereo, golvyta och en återupptäckt skiva att lyssna på. Grannarna får gott skrika med. Det gör dem nog gott.

Simon Magnusson