Konsten att skapa riktigt lokal journalistik – 24 år med Babbel

Näst sista numret av byatidningen Babbel som har stängt ner pressarna efter nästan 25 år av lokalrapportering.
Maria Söderberg
Näst sista numret av byatidningen Babbel som har stängt ner pressarna efter nästan 25 år av lokalrapportering.

I den lilla byn Östra Falmark några mil utanför Skellefteå skickade man i januari i år ut den sista upplagan av byatidningen Babbel till sina prenumeranter. I nära nog ett kvarts sekel har redaktionen på fyra personer fortsatt sitt frivilliga värv att informera byborna med reportage, kulturartiklar och kåserier.

– Den stora happeningen var nog att, från att det från början skulle bli ett dubbelvikt A4 blev en tidning på en gång.

Så avrundas mitt timslånga samtal med Lena Lundmark, en av grundarna till tidningen Babbel. Vi pratar om allt möjligt; utmaningarna att få tag i tidningsmaterial, teknikens betydelse för tidningen, flygets inverkan på bygden och vikten av eldsjälar för att skapa och bibehålla lokalt engagemang.

Tidningens historia började 1994 när Lena och hennes före detta man var på en byakonferens i Lycksele och fick se ett nyhetsblad som en annan by hade gjort.

– Där var det en by som hade gjort ett eget lite blad, en dubbelvikt A4, det tyckte vi såg så charmigt ut, så den tog vi hem och föreslog för styrelsen att kanske vi skulle ha ett eget litet byablad.

En redaktionell ensemble bestående av Lena, Tage, Hjördis och Maria, samma vid uppstart som nedläggning, stötte snabbt på problem inför första publiceringen.

– Det var det där med att fylla fyra sidor, det blev svårt, för jag tror att redan första numret innehöll 12 eller till och med 16 sidor… Det var lite dåligt kopierade bilder, texten var väl inte så där jätteavancerad och typsnittet inte heller. Men vi lärde oss eftersom och sen dess har vi nog varit uppe i 44 sidor, från att ha varit tänkt att ha varit ett litet blad på 4.

Namnet hade redaktionen dock lite lättare att komma fram till.

– Vi satt där och babblade och så blev det Babbel, det var vi överens om.

Teknikens utveckling lyfter Lena fram som en stor och viktig del i möjligheten att skapa bra material. Från början var det klippa, klistra och handkopiering som gällde och en av kvinnorna i byn hjälpte till med fotona eftersom hon jobbade på tryckeri. Så småningom blev det dock mycket lättare att få ihop bilder och layout när tekniken förbättrades, framför allt när digitalfotona kom.

– Och då när vem som helst kunde knäppa hyfsat bra bilder så var det ju inga problem… Det har ju hänt så fantastiskt mycket under de här 20 åren när det gäller teknik… Att man kan redigera bilder och att det inte kostar en förmögenhet och att man inte behöver känna någon på ett tryckeri för att göra det.

Lena beskriver också hur de fått komma på lösningar allt eftersom och dra egna lärdomar för att anpassa tidningen och göra den mer läsvänlig. De gick över till två spalter per sida och började även trycka fram- och baksidan i färg. När hon får frågan om någon i redaktionen hade erfarenhet från journalistik sen tidigare svarar hon enkelt:

– Näe, inte ett dugg, bara en massa vilja och hyfsat bra kunskaper i Svenska.

Det redaktionella arbetet har främst bedrivits på distans med undantag för något enstaka redaktionsmöte eftersom många har jobbat, studerat och bott på olika håll. Även om redaktionens grundsammansättning, Lena Lundmark, Hjördis Brännström, Maria Söderberg och Tage Sjöberg har varit densamma som för 24 år sedan så har det varit en del som kommit och gått under den tiden. Under tidningens sista 10 år har Linnea Hedlund, en nyligen utexaminerad gymnasielärare, varit med och skrivit och gjort layout.

Lena berättar vidare att arbetsfördelningen har varit lite olika, de senaste åren har hon själv mest samlat in material och tillverkat själva tidningen.

– Det är Maria i första hand som har skrivit och Hjördis som alltid har haft sin stående “Kulturrutan”, den har nog funnits med sen första början, hon jobbar som dramapedagog så hon har ju också haft föreställningar från Burträsk som har varit här i bönhuset, så har hon ju skrivit om sånt som händer i stan också.

Allt arbete på tidningen har bedrivits på frivillig bas, Lena säger dock att redaktionen har unnat sig något restaurangbesök vartannat år eller så. I övrigt så finansieras tidningens omkostnader framför allt av prenumeranter och bidrag från byaföreningen, tidvis har det också funnits annonsintäkter.

– Vi hade under flera år annonser från Konsum i Bureå till exempel, däckfirman i sjöbotten och de lokala företagarna i byn… Det var Tage som åkte runt och sålde in annonser, så då fick vi in lite pengar från det, fortsätter Lena.

Tidningens innehåll har varit varierat och grundtanken har varit att skapa utrymmen för alla i byn, stora som små. Lena säger att det dock har varit tufft att få in material.

– Vi ville ju engagera folk och gärna ha in material från byns befolkning, tips, historier, bilder osv… Det är ju lite trögt, alltså, alla vill ju ha tidningen men det är inte så många som vill, eller vågar, hjälpa till.

Trots svårigheterna så har det fasta innehållet varit brett. Krönikor, Hemma hos -reportage, Hänt -sidor, Kulturrutan, köp-och säljsidor, tävlingar och pysselsidor är några exempel. Tidningen har dessutom haft egen korsordskonstruktör och en interaktiv serie “Minimajs och Soffpotatis” där läsarna fick bestämma inriktning på nästa nummers avsnitt.

– Vi har haft Hemma hos, eller I Gårdarna som det hette då. Då var vi ju allra helst hos de nyinflyttade och det var ju ett sätt att få folk att känna sig välkomna till byn, att bli intervjuade och fotade och få nåt nummer av tidningen till en början för att få se vad vi håller på med, berättar Lena om innehållet.

Generationsskiften, svalnande engagemang från nyinflyttade och en åldrande prenumerationsbas är utmaningar som inte bara tidningen stått inför utan även bygden i stort. Lena berättar hur det var annorlunda i Östra Falmark runt millennieskiftet när många av familjerna i byn hade barn i varierande åldrar.

– Jag flyttade till byn 1989, och då bodde vi bara där på helger och semestrar, sen byggde vi ut och flyttade dit 1992 och då var det en blomstring av barn, nästan alla hade 3-4 barn… Det var åren runt millennieskiftet som byn var störst, befolkningsmässigt.

Lena har själv inte bott i Östra Falmark de senaste 15 åren men engagemanget har funnits kvar och hon har familj och vänner kvar i byn, däremot har det varit svårt att få in nytt folk till tidningen.

– Alla vill ju ha den, det är ju inte tal om att ingen vill ha tidningen men det är ju som det att ingen vill ju görat. Det är ju därför vi har varit kvar då, vi fyra aktivister plus Linnea som har varit med de senaste 10 åren.

Träsktramp, Träskkamp, Falmarksterrängen och många andra aktiviteter har arrangerats under årens lopp av byarna runt Falmarksträsket; Östra Falmark, Sjöbotten, Gamla Falmark och Långviken. Tidningen gavs dock framför allt ut för boende i närområdet; Östra Falmark, Falmarksforsen och Vikmyran. Byanamnen kommer i rask takt under vårt samtal och det är lite svårt att särskilja dem, men de inger ändå en känsla av en djupt rotad historia och närhet till bygden.

– Vi hade också en redaktör med från Falmarksforsen i flera år och då fick vi också en del intresse från Falforsborna men sen tyckte hon att hon var för gammal, och då rann det ut i sanden med att ha en ”Forsreporter”, men vi har alltid haft några prenumeranter kvar i Falmarksforsen, säger Lena om distributionsområdet.

Babbel har haft prenumeranter på fler ställen i Sverige, till och med i Tyskland, fast då har det varit folk med koppling till Falmark som fortsatt prenumerera även när de flyttat bort.

Förutom tidningen Babbel så har man i Östra Falmark även distribuerat en telefonbok med adresser, mobiltelefonnummer, mejladresser och karta över området för att boende ska kunna ta kontakt med grannar lättare och se hur det ser ut.

När jag frågar Lena vad receptet för en levande bygd är så är hon snabb på att svara.

– Att det finns några som är drivande, några som orkar ta tag i saker och ting. Folk är ju väldigt tacksamma att göra någonting för, men det är ju inte så jättemånga som orkar vara dem som faktiskt gör det.

Hon fortsätter med att stolt berätta om den största satsning som byn någonsin gjort, bygget av klubbhuset.

– Klubbhuset, den stora med café och bastu och fullstor inomhusplan är ju byggt helt ideellt av bybor, sponsring och bygge kräver eldsjälar, det blev även ett EU-projekt.

Att alla hjälpte till på de sätt de kunde, oavsett om det handlade om att bygga själva huset, laga mat eller söka sponsring var också en viktig komponent i gemensamhetsbyggandet.

– Man får inte vara rädd för att göra någonting… Det var nog det allra största som byn någonsin har gjort, och jag tänker att det var nog nästan det största som någon så pass liten by har gjort… Där har det varit EU-folk, kommunfolk och bygdefolk och tittat och beundrat, det har varit en fantastiskt härlig tid i byn.

Trots färre barnfamiljer och åldrande bybor så säger Lena ändå att det är ett populärt område och att det inte är svårt att få in nytt folk om man skulle känna sig hågad att sälja.

– Det är ju nära stan, nära flyget. Det är på landet på riktigt, det finns badvatten och fiskevatten, det finns egentligen något för alla. Härliga skidspår på isen på vintern och även skoterspår… Jag har alltid trivts i byn, rent generellt kan jag säga att det inte är så lätt att komma in som ny till byn, folk behöver titta lite grann på en först innan man accepteras fullt ut.

Hon utvecklar resonemanget om engagemang och säger att alla aktiviteter kräver eldsjälar, oavsett vad det handlar om. Att folk oftast är tacksamma för det mesta och testar allt, så länge det finns något att göra. Hon berättar att även icke-religiösa var på EFS-aktiviteterna för barnen i byn, ungarna var med ändå.

– Det spelar inte roll om man är religiös eller inte, man går dit i alla fall när det anordnas lucia, julgröt och såna saker.

Hur har närheten till flyget påverkat? Frågar jag när Lena nämner det i förbifarten. Östra Falmark ligger precis bredvid Skellefteå flygplats.

– Så länge det har varit någonting med flyget så har byborna varit med och engagerat sig. Vi fick ner hastigheten från 80 till 60. Vi fick cykel- och gångväg en bra bit genom byn, förbi den värsta biten vid bron, så att vi kunde släppa iväg ungarna med hyfsat gott samvete.

Lena berättar att man också fick flygplatsen att leda om så att flygen inte kom in rakt över byn. Men hon säger att det ändå har varit trafiken till och från flygplatsen som varit värst.

– Till exempel flygtrafiken genom byn, vi fick en ny vägslinga över bron, bron var väldigt smal och där hände det, om inte olyckor så åtminstone incidenter med människor och hjul.

Hon fortsätter att beskriva hur det skapar engagemang när det finns ett gott samarbete mellan näringslivet och ortsbefolkningen och berättar att Robert Lindberg, vd på Skellefteå flygplats, var med på senaste årsmötet med byaföreningen och pratade om flygets fortsatta planeringstankar.

När vi börjar runda av samtalet så frågar jag Lena hur det känts att jobba med tidningen så pass länge.

– Jag tycker att det har varit jätteroligt, och jag tycker att vi har gjort ett jäkla bra jobb under alla år… Det är många som har sagt att: “men varför håller du på fortfarande, du bor ju inte ens där längre.” – Näe, men jag har vänner och familj där, det har inte funnits någon anledning att släppa det.

Lena har dock svårt att bestämma sig vad som har varit de mest betydande händelserna i tidningens historia.

– Det största som hände tidningen var nog när vi började trycka fram- och baksidans fyra sidor i färg… Eller näe, det var lika stor händelse när vi gick från foton till digitala bilder. Nä men det har ju hänt så himla mycket. Tidningen blev ju snyggare med färgframsida självklart, det ser ju mera lockande ut.

Jag avslutar med en tafatt fråga om layout och om de ändrat mycket i tidningens utformning, Lena svarar:

– Inte så hemskt mycket, vi har bytt logga för några år sedan eftersom byaföreningens styrelse ville ha in ett motto, “Byn med luft under vingarna”. Då blev storspoven en lite mer stiliserad pippi istället.

– Den stora happeningen var nog att, från att det skulle bli ett dubbelvikt A4 från början att det blev en tidning på en gång.

Text: Elias Liljeström

Redaktionen