Macchiarinis auktoritet var förbjuden frukt

_91075668_paolo_m-8699_v3
BBC

Jag såg nyligen Bosse Lindquists dokumentärserie Experimenten, som behandlar Paolo Macchiarinis projekt att operera in luftstrupar av plast på patienter, utan särskilt omfattande försök och tester kring huruvida de fungerar eller inte. Dokumentären visar smärtsamma scener där familjerna till de avlidna patienterna förklarar att kanske, om de inte hade träffat på Macchiarini och opererats av honom, hade deras käraste kunnat leva ett betydligt längre liv än vad som blev fallet.

I dokumentären berättar Lindquist att han var medveten om att han kanske bara skulle få en chans på sig att ställa de mest avgörande frågorna till Macchiarini, exempelvis om det var medvetet forskningsfusk det handlade om.

Han visste att Macchiarini skulle gå till vasst försvar, vilket också sker när frågorna väl kommer. Därför bemöter Lindquist kirurgen med hänsyn och låter honom vara öppen om hur han själv känt under tiden för operationerna, eller, experimenten. Macchiarini uttrycker då att han och hans kollegor upplevt ett mycket hårt tryck från omgivningen, och därför fortsatte de att operera in luftstrupar trots vetskapen om att de inte fungerade som de skulle.

Lät trycket från media, ministrar och finansiärer snöbollen fortsätta rulla till den inte gick att stoppa? Varför agerade man inte för att hindra Macchiarini och hans läkarstab från att så omfattande ignorera medicinska, etiska, patientskyddande lagar och regler?

Karolinska Institutet beslutade i slutet av 2016 att fälla Macchiarini för forskningsfusk efter att ha granskat de vetenskapliga artiklar som publicerades under plaststruparnas era. Likväl kan förtroendet vara skadat då forskning behöver allmänhetens tillit, och forskningspengar ofta kommer från skatt och donationer.

Forskares roll i politiken blir allt större, och detsamma gäller politikens roll i vetenskapen. Men med en ömsesidig dragkamp – där ministrar vill påverka forskare och tvärtom – om hur vetenskaplig kunskap ska användas, kan publikens syn på trovärdigheten skadas. Forskningsresultaten kanske inte uppfattas som lika tillförlitliga när det finns vetskap om att ministrar och företag får större inflytande och makt.

Kunskapsproduktionens mekanismer – värdering, bevisföring och kontroll – har historiskt sett visat sig relativt hållbara mot stor politisk påverkan, men de är inte huggna i sten. Kunskapens institutioner behöver starkt politiskt och finansiellt stöd, och akademiker har uttryckt en rädsla för att krav på produktivitet styr fördelningen av pengar. Detta kan innebära att forskares auktoritet prioriteras snarare än deras argument, och snabb lönsamhet snarare än noggrann hederlighet.

I en rapport från Vetenskap och allmänhet uppger 35 procent av tillfrågade att Macchiarini-affären påverkat förtroendet för medicinsk forskning negativt. Det har nu gått ett tag sedan skandalen var som störst i media, men poängen återfinns i andra debatter, exempelvis de om genmodifierade organismer, vacciner och stamcellsforskning.

Krav på prestationer – citeringar och publikationer – innebär att forskare lätt tvingas hävda sin position ända in i kaklet istället för att släppa sin fallerande tes. Det är jobbigt att ge upp sin idé, det handlar inte längre om att tesen inte håller utan att forskaren på individnivå inte gör det. De ekonomiska och prestigebelagda sporrarna gör att forskningen kanske inte är så förutsättningslös som många framställer den.

Lindquist kommer fram till att Paolo Macchiarini, ”stjärnkirurgen”, var medveten om luftstruparnas brister, men ändå valde att gå vidare med fler operationer. Karolinska Institutet skulle få stora anslag för att Macchiarini skulle komma dit, och andra på institutet såg hans forskningsprestige som förbjuden frukt som inte fick vidröras. Man förblindades av hans glans, man hoppade på prestigetåget och ifrågasatte aldrig den galne chauffören. Om lokföraren väljer att testa hur det går att köra på bilvägar eller siktar på att korsa havet, det var det ingen som ville ifrågasätta.

Hierarkin förs vidare, de i forskningstoppen stannar där. Lindquist ställer Karolinska Institutets ledning till svars för hur de kunnat blunda för misstagen och fortsatt stå bakom skandalkirurgens auktoritet. Mörkades bristerna medvetet för att få framgångarna att framstå som större? Om så var fallet, fungerade taktiken uppenbarligen, då operationerna fortgick och Macchiarini fick fortsatt stöd av KI trots att flera människor dog i processen.

Självklart, detta är en enormt stor medicinsk skandal, men kanske bara ett exempel på hur fel det gå. Man förnekade en välrenommerad forskares brister då pressen var så stor, farorna tystades ner och det surfades på den världsomspännande vågen av falska medicinska framgångar. Var institutets namn och framgångsrika image mer värt än människoliven?

Text: Cecilia Sandqvist

Cecilia Sandqvist