Siffran som borde göra något med mig

pollution-1741148_960_720

Min kompis är en erkänd mytoman. Det är dock inget som ligger honom till last särskilt mycket. Även om det finns något patologiskt över hans flexibla inställning till sanningen gör det honom samtidigt till ett bra middagssällskap. Det finns heller ingen illvilja eller något självframhävande bakom hans påhitt utan snarare handlar det om en vilja att underhålla och göra världen runt omkring oss lite mera färgstark.

I förra veckan var han i farten igen med sitt historieberättande. Enligt honom (!) så motsvarar vattenkonsumtionen för att producera en enda cheeseburgare att ställa sig i duschen, vrida igång duschblandaren – och att stå kvar där innanför duschdraperiet i två månader.

Det här var en analogi – sann eller inte – som appellerade till mitt inre väsen. En siffra som fick mig att baxna. Två månader? Hur är det möjligt? Det är ju sjukt!

Till saken hör att vi befann oss på en hamburgerbar. Att då, med den informationen färskt i minne, efter lite ambivalens ändå beställa in varsin Bob’s Hot Burger är ett nytt lågvattenmärke. Det var ett elddop för min personliga viljekraft. Och som jag misslyckades!

Att omsätta teoretisk oro för global uppvärmning och miljöproblem till handlingskraftig praktik och ändrade levnadsvanor är något som många verkar ha svårt med, inte bara jag. Det här är ju en siffra som borde göra något med en, i alla fall kortsiktigt. Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk går från den likheten till att beställa in ”färspuck” minuten efter.

Häpen över mitt moraliska förfall sökte jag senare på kvällen efter trösterik lektyr som kunde ingjuta lite hopp om människans fortsatta existens. Som en skänk från ovan snubblade jag över en artikel om den holländske miljöaktivisten tillika forskaren Boyan Slat. När forskare och politiker sedan långt tillbaka gett upp hoppet om att rensa världshaven från plast har han vid 22 års ålder motbevisat den gängse forskaruppfattningen.

Som 16-åring upptäckte Boyan under en dykarsemester de stora plastansamlingarna som samlas i strömvirvlar i våra stora världshav. Sedan dess har han försökt komma på ett sätt att tömma haven på plast. Plastprodukter har en nedbrytningstid på flera hundra år och förutom att åsamka skada för det marina livet bryts plasten slutligen ner till mikroplaster som innehåller giftiga kemikalier. Kemikalier som når vårt system och kan leda till funktionsnedsättande och cancerogena effekter.

Hur mycket plast som är i omlopp i våra hav är ännu oklart, men årligen hamnar uppskattningsvis åtta miljoner ton i vattnet. Den största ansamlingen finns utanför den amerikanska Stilla havskusten. Att rensa upp plasten har emellertid aldrig varit på tapeten för den amerikanska staten, då det fram tills Boyans uppfinning skulle betytt konventionell teknik och stora utsläpp av fossilt bränsle och skador på det marina livet. Till en astronomisk summa.

Med den holländska regeringen i ryggen har Boyans prototyp nu sjösatts (bokstavligen) i Nordsjön. Uppfinningen, under namnet The Ocean Cleanup, är en milslång barriär som med hjälp av havets strömmar fångar in plast och mikroplaster, utan att störa havslivet. Förhoppningen är att man med hjälp av innovationen ska ha dammsugit Stilla havet på nästan hälften av plastansamlingen år 2030, med start 2020.

Boyan Slats och hans kollegors idoga arbete med städningen av The Great Pacific Garbage Patch är inte en spikrak sådan, och går att följa här. Om prototypen visar sig fungera står ett stort hinder fortfarande kvar: finansieringen. Trots att Boyans förfinade metod skulle kosta en spottstyver jämfört med tidigare metoder är den stora frågan vem som ska betala. En nota som kommer ligga på 3 miljarder kronor. Är den holländska regeringen sugen på att bekosta ett rengöringsarbete på ett avlägset hav?

Boyans resa mot det slutgiltiga målet är än så länge bara i sin linda. Trots det är han en stor inspirationskälla och jag läser med stigande förtjusning hans blogguppdateringar. Jag är glad att Boyan är lite bättre än jag. Att de där PET-flaskorna och godisförpackningarna som han såg genom cyklopet var en ögonöppnare. Att siffran 8 miljoner ton skräp gjorde honom beslutsam när liknande siffra inte gjorde något med mig. Det inger hopp.

Text: Adam Wenell

Redaktionen