Skadan som krossade drömmen: ”Ett enormt tomrum”

Efter fem års skadehelvete insåg Carl-Fredrik att skidsatsningen inte längre var ett alternativ. ”Behövde tänka på mitt framtida välmående.”
FOTO: Julius Bäckman
Efter fem års skadehelvete insåg Carl-Fredrik att skidsatsningen inte längre var ett alternativ. ”Behövde tänka på mitt framtida välmående.”

Efter otaliga timmar i gymmet fick det vara nog. Skadan satte stopp för karriären innan han hade fyllt 20 år. Ett liv av fyllt av idrott med målet att bli bäst tvingades ersättas abrupt med något annat. Antalet knäskador hos unga tvingar många att lägga ned karriären och ställa om fokuset i livet och målen de tidigare haft. Många kommer tillbaka, men inte alla.

Knäskador är vanligaste förekommande ledskadan inom idrotten. Mjukdelsskador i knäleden drabbar framförallt yngre individer inom lagidrotter där fotboll, handboll och innebandy tillsammans med alpin utförsåkning står för merparten av skadorna. Allvarliga ligamentskador är en av de vanligaste orsakerna till en tidig ofrivilligt avbruten idrottskarriär. Detta gäller framförallt korsbandsskador.

En av personerna som var tvungen av lägga ned sin idrottssatsning vid ung ålder är 23-åriga Carl-Fredrik Vezzoli. Carl-Fredrik är en före detta elitsatsande utförsåkare som under tiden i skidgymnasiet beslutade sig för att lägga ned skidsatsningen efter skidgymnasiet efter en lång tids skadeproblem i det främre korsbandet. Idag, två år senare, studerar han i Umeå och har fortfarande problem med knäet.

– Problemen började redan i slutet på högstadiet när jag ramlade under störtloppstävling när jag fick en stukning i vänster knä. Samtidigt började jag växa väldigt mycket under en kort period vilket medförde problem i rehabträningen som följde. Sedan dröjde det inte lång tid innan jag under ett friåkningspass bröt benet och armen vilket gjorde mig tillfälligt rullstolsbunden i ett halvår, berättar Carl-Fredrik och tar en klunk av sitt medhavda kaffe.

Vi sitter ensamma i en korridor i Humanisthuset en sen eftermiddag precis efter att oktobermörkret lagt sig över campus.
Efter nästan ett år av rehabträning för det stukade knäet och brutna ben var han tillbaka i backen och lyckades mirakulöst ta sin in på skidgymnasium. Men snart skulle olyckan vara framme igen.

– Vi var på ett fartläger i Åre. Det var första åket i störtloppsbanan och alla var på helspänn. Jag började lätta och tappade oväntat kontakten med snön en bit in i åket och kraschade. Då konstaterades att fästet till korsbandet var av vilket krävde operation, därefter väntade en lång rehabperiod på två månader.

Han visste om i samma sekund som kraschen att det var illa och led med tanken att återigen vara borta från skidåkningen.

Varje år uppskattas cirka 6 000 personer skada korsbandet i Sverige. Skador mot det främre korsbandet orsakar många missade träningsdagar på grund av den väldigt ofta långa rehabliliteringstiden. 

Hur såg motivationen ut under rehabiliteringstiden?

– Efter första knäskadan var den stark och jag lyckades återställa mig bra. I början på gymnasiet var målet att bli bäst. Men denna gång var det annorlunda med en betydligt allvarligare skada som krävde operation. Jag kände efter några veckor att jag började tappa i utvecklingen, skidmässigt. Jag förlorade väldigt mycket tid i backen för att istället vara själv på gymmet. 

En studie gjord av Svensk Idrottsforskning (2014) visar att många idrottare har en hög motivation att återgå till sin idrott efteråt, däremot är det inte lika många som faktiskt gör det. I studien med 5770 patienter lyckades endast 63% återgå till samma nivå som tidigare, och 18% hade inte lyckats återgå till någon form av idrott. 

Månaderna gick och Carl-Fredrik upplevde att smärtan inte försvann. Han började känna sig desperat och tränade hårdare än tidigare. När hösten tillslut kom och en ny säsong väntade hade han fortfarande ont. Till slut gick det inte längre.

– Jag var för ivrig och började träna hårdare trots att kroppen inte var redo. Efter första skidpasset under hösten kunde jag inte gå efteråt. Sjukgymnasten berättade då att jag hade drabbats av en överansträngning och att ännu fler månader av rehabträning väntade. Ungefär då började jag ge upp hoppet. Motivationen övergick från att bli bäst till att kunna röra mig ordentligt igen och bli återställd. Jag kunde inte ens jogga då, och det kan jag fortfarande inte, säger han medan han häller upp en till kopp kaffe ur sin silvriga termos.

Knäet återhämtade sig aldrig och är fortfarande ostabilt. När han tog studenten från skidgymnasiet i Sollefteå lades tillslut skidorna på hyllan.

Hur gick tankarna när du förstod att det var över? 

-Jobbigt, men jag var relativt förberedd på det. I och med att motivationen dog ut började jag förbereda mig för nästa steg, och det var att börja plugga. Det är något jag alltid varit bra på tycker jag, att förbereda nästa steg. 

Vardagen som normalt sätt var fylld av skidåkning och träning behövde nu fyllas med något annat. 

-Det var en tomhet, jag har alltid varit van vid att ha träningen i min vardag. Jag började nog ställa om till ett nytt liv under sista rehabperioden. Under rehabmånaderna fick jag betydligt mycket tid över. När de andra var på läger var jag kvar hemma i Sollefteå i min lägenhet eller på gymmet.

Vad ersatte du tiden med?

– Jag började spela mycket datorspel. Väldigt mycket datorspel. Det gör jag fortfarande och tycker är väldigt roligt. Det är väl framförallt det som fick mig att hålla mig igång vid sidan av rehabtimmarna. När jag började plugga i Umeå satte jag mig ganska snabbt in i olika föreningar.

Idag studerar Carl-Fredrik industriell ekonomi vid Umeå Universitet och läser just nu den femte terminen av programmet. Än idag har han problem med sitt knä och kan fortfarande inte springa utan smärta. Det vet han inte om han någonsin kommer kunna göra ordentligt igen.

Bakslag på bakslag

Mitt emot mig i en studentlägenhet sitter nu Kristoffer Muregård. Han är 23 år gammal tvingades ta samma beslut som Carl Fredrik. Våren 2012, när han var 17 år gammal slets det främre korsbandet av efter en kollision under en fotbollsmatch med Höllvikens GIF.

– Jag var sjutton år och hade precis börjat spela med klubbens juniorlag. Det hade gått väldigt bra sista tiden och fick kliva upp en nivå. Den enda från min årskull faktiskt som fick spela med juniorerna. I en match hoppade jag upp i en duell för att sparka bort bollen och fick kontakt med motspelaren i luften. Jag försökte landa på vänsterknäet men tyngden hamnade fel och knäet vreds till. Det small till ordentligt och gjorde fruktansvärt ont.

Dagen efter åkte han till sjukhuset efter att knät svullnat upp. Efter två veckors rehab konstaterades det att det främre korsbandet var av. Läkaren berättade att operation krävdes och sex månaders rehabträning väntade. Men det skulle ta betydligt längre tid än så.

-Rehabträningen tog dubbelt så lång tid som den skulle. I över ett år efter operationen rehabade jag. Vanligtvis brukar det gå att springa efter tre månader, men för mig gick inte det alls. Det kom bakslag på bakslag. Trots det var jag inställd på att komma tillbaka, och det gjorde jag också. Dock tog det inte lång till innan det gick åt helvete igen, säger han samtidigt som han plockar ur lasagnen ur ugnen.

Under den första matchen efter det långa uppehållet dröjde det bara 40 minuter innan innan knäet brast igen. Denna gång var det minisken i samma knä som gick sönder och en ny operation och ytterligare rehabiliteringstid krävdes. 

– Efter operationen sa doktorn att jag förmodligen aldrig kan spela fotboll och innebandy på samma nivå igen. Framförallt inte fotboll. Innebandy var det jag egentligen ville satsa på så jag gav inte upp. Jag skulle bara komma tillbaka. Men jag insåg ganska direkt efter det långa uppehållet att det inte funkade.

Han förtydligar att under det långa skadeuppehållet förlorat för mycket i utvecklingen.

– Under de första innebandyträningarna förstod jag att jag inte hade tempot som krävdes. Jag insåg då att det var kört. Det skulle krävas väldigt mycket för att komma tillbaka till den form jag en gång var i. Samtidigt som rädslan för slita upp knäet igen och kanske aldrig kunna röra mig ordentligt igen.

”Behövde uppsöka idrottspsykolog”

Kristoffer fick lägga satsningen bakom sig och levde nu i en vardag utan idrott vilket tog väldigt hårt på honom berättar han och ledde till slut att han fick uppsöka hjälp från en psykolog.

– Jag kände ett enormt tomrum utan idrotten. Livet hade alltid kretsat kring idrotten och plötsligt kretsade det inte runt någonting. Det gick så pass långt att jag behövde uppsöka en idrottspsykolog några gånger för att skolan började gå dåligt. Det hjälpte mycket och hon fick mig se skolan som en tävling. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och vinnarskalle så det det hjälpte mycket, säger han.

Tomrummet behövde ersättas med något. Han började under första rehabperioder att medverka i olika gymnasieföreningar för att fylla ut tiden. Men idrotten saknades. Han ville tillbaka till idrottens värld och spänningen. Det ledde tillslut att han började träna barn i innebandy.

– Jag saknade det otroligt mycket. Jag saknade att vinna. Att träna ungdomar tog mig tillbaka till viss del och jag kände väl att jag kunna vinna genom dem. Det gjorde jag ända fram till att jag började plugga på universitetet, berättar han. 

Idag kan Kristoffer spela innebandy och fotboll, men på lägre nivå. Han måste fortfarande bära knäskydd och kommer göra det livet ut. De mentala spärrarna finns kvar, framförallt på fotbollsplanen. 

– Allt är på mina villkor numera. När jag inte spelar i ett elitsatsande fotbollslag känner jag inte samma press att vinna. Nu handlar det bara om att ha roligt vilket innebär att jag inte går in lika hårt i duellerna, för det är inte värt det, säger han. 

Både Carl-Fredrik och Kristoffer har tvingats lägga ned sina respektive satsningar. Två olika historier med en sak gemensamt, ett tidigt avbrott pågrund av knäskada. Båda har hämtat sig på olika sätt efter karriärernas slut, positivt och negativt. Många kommer tillbaka, men inte alla.

Bild och text: Julius Bäckman

Redaktionen