Svåra tider för Umeås asylboenden

Antalet ensamkommande flyktingbarn ökar drastiskt i Umeå och för kommunens asylboenden väntar en tuff framtid.
Vi  jobbar konstant med problemet och har inte tid med något annat, säger Victoria Sundling, enhetschef på asylboendet Pangea

Sedan juli 2015 har Umeå kommun tagit emot fem nya asylsökande barn varje vecka och antalet har under året överskridit det man kommit överens om i ett avtal med Migrationsverket. Enligt avtalet har kommunen 47 platser för asylsökande barn och den siffran är i dagsläget betydligt större.

Fullt upp på Sofiehem
Asylboendet Pangea i stadsdelen Sofiehem har länge varit en trygghet för de barn som flytt från sina hemländer utan föräldrar, men läget är nu akut och många barn riskerar att inte få någon hjälp. Pangeas enhetschef Victoria Sundling är stressad över situationen och förklarar att boendets personalstyrka måste utökas.
– Tack vare det rådande läget är vi väldigt underbemannade och våra resurser räcker för tillfället inte till. Alla anställda sitter nu i anställningsintervjuer och vi hoppas kunna anställa fler medarbetare så fort som möjligt, säger hon.

Pangea är ett av Umeås sju asylboenden som har till uppgift att hjälpa de barn och ungdomar som anländer samt ge dem en hanterbar tillvaro. Boendet tar emot pojkar och flickor i åldrarna 13-17 år och tanken är att integrera ungdomarna i samhället vid vuxen ålder.

”Fick kriga mig fram”
En av de tidigare flyktingbarnen som bott på hemmet är Mohammed Salah. För drygt nio år sedan anlände han som asylsökande flyktingbarn till Umeå och bodde på Pangea fram till att han fyllde 17. Redan då märkte Salah att boendet inte riktigt hade tid att hjälpa alla.
– Jag fick kriga mig fram själv och visa att jag var skötsam för att till slut få en egen lägenhet. Jag hade alltid en kontaktperson som jag kunde ringa om jag hade något problem, men jag skötte mig mest på egen hand.
Salah har nu hittat rätt i samhället och kombinerar ett jobb som undersköterska med studier på universitetet. Det mesta tackar han sin egen självständighet för, men han glömmer inte den plats där han spenderade större delen av sin barndom.
– Jag brukar fortfarande besöka de som hjälpte mig, men det är nu många nya människor som jobbar där och som jag inte känner till, säger han.

Text: Viktor Appelqvist