Tolv månader mot frihet

Närmare 200 000 svenskar beräknas lida av en ätstörning. Med hjälp av behandling lyckas dock mer än hälften av de som får ettårsuppföljningar bryta sig fria från sin sjukdom på 12 månader.
Wilhelm Sandelin Anton
Närmare 200 000 svenskar beräknas lida av en ätstörning. Med hjälp av behandling lyckas dock mer än hälften av de som får ettårsuppföljningar bryta sig fria från sin sjukdom på 12 månader.

Hon ställer sig upp från den hårda tygtäckta träsoffan. Hennes blick vandrar över det sparsmakat inredda samtalsrummet. Föräldrarna går förbi det runda träbordet och direkt till dörren. Själv hänger hon kvar. 

Den gröna växten och den lilla klockan på fönsterbrädan stannar kvar i hennes medvetande. Skrivbordet i hörnet med datorskärmen som lyser skarpt ägnar hon inte en blick. Det dåliga lysrörsljuset kastar en blek skugga över golvet medan hon med bestämda steg vänder rummet ryggen. De vindlande korridorerna med oräkneligt många dörrar sveper förbi i utkanten av hennes synfält.

Blicken fastnar på mätstationen. Vågen och mätstickan på väggen, som berättat för henne exakt vad hon måste gå upp, vad hennes huvud berättat att hon måste gå ner, hur beräkningarna gett henne ett nytt BMI. En rysning går genom kroppen innan hon vänder blicken framåt igen och fortsätter gå. Landstingets karakteristiska ståldörr med stora glasklara fönster är det enda som står i hennes väg. Hon slår upp den, tar några snabba steg och stannar. Ett lättnadens andetag fyller hennes lungor. Hon behöver aldrig sätta sin fot i de ljusa, sterila korridorerna igen. Hon är frisk. Hon är fri.

Enligt beräkningar lider närmare 200 000 svenska medborgare av en ätstörning. Mörkertalet är ofantligt stort och många lider i det tysta i många år. Av de fyra diagnoser som finns är flera svåra att upptäcka. Bland annat finns Bulimi, som ofta inte orsakar någon viktförändring, och Ätstörning UNS, Utan Närmare Specifikation, som bland annat kan vara överdriven hälsosamhet. Antalet personer som får en diagnos har ökat med 40 procent de senaste tio åren, något som antingen tyder på en ökning av drabbade eller att fler söker hjälp.

På Freja i Umeå är det inte ovanligt att folk söker just själva. I ett brunt tegelhus, lätt misstaget för ännu en kontorsbyggnad och insynsskyddat av husen efter Västra Esplanaden, ligger den mottagning som specialiserat sig på just ätstörningar. Precis ovanför den breda stentrappan som möter besökaren vid dörren ligger en lång, ljus korridor med spräcklig laminatmatta. Det kunde varit vilken mottagning som helst, om det inte varit för att de tomma väggarna emellanåt bryts av med utställda vågar. Det är här Inger Sandström har sitt kontor. Hon är sjuksköterska och psykoterapeut och är en av dem som träffar de nya patienterna först.

–  De allra flesta söker på egen begäran på bland annat våra telefontider. Då upprättar vi en egen vårdbegäran, eller egen remiss. Vårdcentraler och andra psykiatriska inrättningar kan också skicka remisser till oss.

Mottagningen Freja behandlar ungefär 100 remisser varje år och sätter upp dem på en väntelista med uppskattad väntetid på två månader. I pågående behandling finns mellan 50 och 60 personer. På ett och samma ställe får de tillgång till läkare, dietister, måltidsbehandling, terapeuter, arbetsterapeuter och psykologer, beroende på vad som behövs för den enskilda personen.

– Till en början gör vi en större kartläggning för att göra en bedömning. Vi utgår från intervjuer och de nationella riktlinjerna, som har resulterat i tre sidor frågor till patienten. Vi kartlägger allt från ätstörningen till livssituationen i stort och andra psykiska symptom, säger Inger Sandström.

I ett av samtalsrummen sitter läkaren Rebecka Ihsan. Bakom en av de många stora trädörrarna har hon tagit plats i en av två gröna fåtöljer vända in mot rummet. Bakom henne slänger ett stort fönster in ljus över de mjukt gula väggarna.

– Vi finns till för alla som är drabbade av Anorexi, Bulimi och Ätstörning UNS, förklarar Rebecka.

– Det finns förstås personer som inte uppfyller kriterierna för dessa ätstörningar som också behöver vård, men de hänvisar vi till någon annan vårdcentral eller psykiatri, fortsätter hon.

Bara några stenkast från ingången till ätstörningsmottagningen finns dörren till trapphuset som Ungdomshälsan i Umeå befinner sig i. I väntrummet precis innanför dörren trängs stolar runt stora runda bord med grå hörnsoffor. Stora fönster släpper in dagsljus och ger utsikt över Vasaplan och Umeå folkets hus till vänster, Utopia till höger.

På väggarna hänger påminnelser om att inte lämna värdesaker utan uppsikt, att anmäla sig i receptionen och, om besökaren är där för drop-in, att inte glömma ta en nummerlapp. Pride-flaggor och en tv-skärm som hälsar besökarna välkomna bryter av mot tidningsställ med uppslag om alkoholvanor och en anslagstavla, full med affischer om att våga ställa sin fråga och att söka hjälp.

Det är här Anna Karlsson passerar varje morgon när hon först tar vänster förbi väntrummet och sedan vänster igen in i korridoren där hennes kontor ligger. På dörren står hennes namn och hennes titel; dietist. Rummets lila väggar bryter av mot den så ljusa korridoren och den röda soffan till höger om dörren finns till för alla som hon träffar.

– Till oss söker de flesta själva. Det är lite olika, men vissa ringer, andra kommer från drop-in-samtal. En del tar vägen via barnmorskorna som upptäcker att någon tappat mensen till exempel. Det är alltid frivilligt att komma till oss, men vi finns på ungdomens uppdrag som första linjens psykiatri.

Anna sitter i en fåtölj mitt emot den röda soffan. Genom jobbet som dietist får hon träffa personer under 23 år som både söker sig direkt till henne, men som också hänvisas vidare av samtalsbehandlare eller barnmorskor. Eftersom vården hos Ungdomshälsan är helt frivillig får varje individ välja själv, vilket betyder att vissa inte väljer att träffa någon dietist. Däremot försöker dietistbesök motiveras för att personerna ska kunna få en nutritionsbedömning om denna har problem med maten. När Anna får kontakt med ungdomar börjar hon med att resonera kring hur situationen ser ut.

– Jag börjar med att kolla hur personen mår. Hur fungerar det med maten och hur påverkar det ens vardag? En ätstörning är ju inte bara maten, det ska ju fungera med allting runt omkring som träning, sömn och skola eller jobb. Därefter handlar arbetet mycket om vad som efterfrågas. En del vet precis vad man vill ha hjälp med, andra behöver prova sig fram.

Efter att ha skapat sig en ungefärlig bild av hur situationen ser ut bollar hon med personen om hur de ska tackla problemet.

– Det finns många matmyter på internet som grundar sig i antingen väldigt lite eller ingen sanning. En del vill ha svar på sina frågor runt detta och kanske ännu fler. För en del kan det handla om matdagbok, att skriva ned vad och när man äter och hur det känns, vad man funderar kring. För vissa handlar det om att reflektera över enstaka gånger, för andra behöver matdagboken finnas med som ett långsiktigt verktyg.

Vissa vill se bilder och exempel på hur en hälsosam kost ser ut. Man kan ha tappat blicken fullständigt för vad som är en normal portion för att man tidigare inte reflekterat över hur man ätit, och det är bra att då kunna se kontrasten.

Anna förklarar att ibland fungerar det jättebra med matschema, att man helt enkelt får ett matprogram. Då handlar det inte om ett strikt schema, utan om upplägget, att äta regelbundet, ungefärliga portioner och innehållet i portionerna. I det fallet är det viktigt att följa upp för att se om referensramarna fungerar, så att portionerna av olika anledningar inte blir för små och så man inte fastnar i att behöva äta på exakta tider.

Men Anna är inte den enda som träffar någon som har svårt att äta. Hon påpekar att det är viktigt att det finns ett samarbete med alla på mottagningen som träffar samma person. Eftersom Anna ser saker ur ett dietistperspektiv kan det finnas både kroppsliga och mentala problem som hon inte kommer i kontakt med. Hos en samtalsbehandlare finns möjligheten att prata kring den psykiska biten, och om man har en låg vikt eller tappat mycket vikt på kort tid är det viktigt att träffa en läkare som kan kolla att kroppen fungerar. Anna påpekar att de flyter in i varandras område, att alla pratar om samma saker men på olika sätt.

– Man kan inte samtala bort en ätstörning, precis som man inte kan kostbehandla bort den. Båda delar är lika viktiga. Därför är det fördelaktigt för oss att vi har alla delar på samma ställe.

En liknande idé finns på ätstörningsmottagningen Freja. Där ges varje patient en kontaktperson och en vårdplan som samlar kortsiktiga och långsiktiga mål för att kunna bryta ätstörningssymptomen. Då varje person är unik blir vårdplanerna individuellt utformade för att de konkreta problemområdena ska kunna behandlas. Eftersom personalen består av ett så stort omfång av yrkesutövning kan också alla resurser som anses nödvändiga kopplas in eftersom. Inger Sandström berättar att matdagböcker är ett vanligt inslag i många behandlingar och att det kan hjälpa personer reflektera över hur de känner kring matintag på olika sätt.

Freja erbjuder dessutom måltidsbehandling, vilket innebär en möjlighet att äta på mottagningen. I det fallet kan det handla om att personalen får en möjlighet att se till att patienten äter tillräckligt stora portioner. Personen kan även stanna kvar efteråt för att förhindra att kräkas upp maten eller att kompensera på annat sätt. Istället finns chansen att reflektera med en behandlare över hur man känner sig fysiskt och vad som händer känslomässigt.

– Men det är inte bara den kroppsliga förändringen vi arbetar med. Eftersom ätstörningen ofta bara är en reaktion jobbar vi med det som ligger bakom den också, påpekar Inger Sandström.

Anledningarna till att människor hamnar i en ätstörning är väldigt olika. Anna Karlsson menar att många tror att den som drabbas är svag, men i själva verket har denne varit stark för länge.

– De som drabbas har inte tagit så mycket hjälp, är starka alldeles för länge och sedan faller det över i en ätstörning, säger hon.

Andra orsaker kan skilja desto mer. Vissa elitsatsar i en sport och känner sig pressade att äta rätt, i andra fall blir ätstörningar triggade av olika trauman såsom våldtäkter eller misshandel. En del blir starkt påverkade av influenser från sociala medier och sin omgivning, medan andra från början skulle gå ned till en hälsosam vikt. För Madeleine, som egentligen heter något annat, började allting med att hon ville förändra sig själv på något sätt – och att träna och gå ned i vikt kunde hon ha kontroll över.

– Jag hade en startvikt på 73-74kg och när jag fick hjälp var jag långt under min utsatta målvikt på 58kg.

Madeleine insjuknade under våren 2014 och blev snabbt sämre. I början gick det bra, hon skulle bara gå ned i vikt, men bara några veckor in blev nedgången plötsligt inte tillräcklig. Hennes tankar fastnade allt oftare i ordet ”fortare”. Om en portion mat var bra för att den hade ett visst innehåll kunde hälften vara ännu bättre, då skulle resultaten komma ännu snabbare.

I maj skrek Madeleine på hjälp. Under ett besök hos skolans kurator höll inte fasaden längre.

– Det brast fullständigt för mig och jag bad om hjälp. Jag sade något i stil med ’jag håller på att ta livet av mig och ingen ser det’. Sedan förklarade jag att jag svälter mig själv.

Några veckor senare hade Madeleine ett första möte med Barn- och Ungdomspsykiatrin, BUP. I ett kalt, ljusgult samtalsrum med hårda träsoffor skulle hon, framför en vilt främmande människa och sin far förklara hur hon kände.

– På det första mötet ville de lista ut vad som var felet. Men det var extra jobbigt att pappa var med, man vill ju inte att föräldrarna ska vara med och höra. De fick nog inte ut så mycket av mig där.

Med ett snitt på ett besök varannan vecka besökte Madeleine mottagningen många gånger under sommaren. Hon tilldelades ett matschema som utformats för att hon skulle kunna hålla sin vikt. Under besöken samtalade hon tillsammans med sina föräldrar och en samtalsbehandlare innan hon både blev mätt på längden och vägd.

– Ju värre man skötte sig, desto mer var man där.

Madeleine tar en sipp på sitt snart kallnande te i hennes vardagsrum medan hon samlar sina minnen. Hon drar ihop ögonbrynen i en bekymmersrynka och ställer ned koppen på ett närliggande soffbord.

– Jag upplever att fokuset aldrig låg på mig som person. I samtalen upplevde jag att frågorna riktades till mina föräldrar i stället för till mig. Annars var fokuset på kroppen i huvudsak. Om jag stod still viktmässigt eller om jag gick upp brydde sig ingen för du förväntades göra det. Om man däremot gjorde ett enda litet snedsteg så rasade helvetet igång. Det var som att folk anklagade mig för att inte ta min egen sjukdom på allvar.

Minnesbilderna är starka och även idag, tre år senare, förklarar hon hur olusten sitter kvar. Den jobbiga känslan är fortfarande sammansvetsad med byggnaden och hon har en oro över att gå in i huset. Madeleine menar att det känns som någon ska ta tag i henne och säga att hon fortfarande är sjuk om hon fortsätter vandra omkring i korridorerna. Hon konstaterar att hon inte tycker att det fanns någonting bra med att vara där.

Det tog några månader i motstånd innan Madeleine förstod att detta inte skulle fungera och att en förändring behövde ske.

– Det var en självinsikt, att om jag stannar kvar här kommer jag ta livet av mig. Jag måste hitta någonting annat. Dessutom insåg jag att det är ju bara jag. Allt detta utspelas bara i mitt huvud. Och vem bryr sig om hur jag ser ut?

Ett år är lång tid och mycket hinner hända. Det är något som inte minst kan bevisas inom ätstörningsvården. Enligt det nationella registret för ätstörningsbehandling, RIKSÄT, var 57 procent av de personer som fått en ettårsuppföljning 2017 symptomfria efter tolv månader. Anna Karlsson har personlig kontakt med ungdomar i ungefär ett år, och på Freja, Umeås ätstörningsmottagning, är den genomsnittliga behandlingstiden på lite mindre än ett år.

På Ungdomshälsan kan besök börja glesas ut eftersom, när kosten börjar fungera och en person har strategier för att bemöta och hantera livet i sin helhet.

– Det syns väldigt tydligt när matvanorna fungerar på att personerna har mer energi och livsglädje. Så länge man vill ha kontakt med dietist får man det, men många känner att nu bär det. Att bli frisk från en ätstörning handlar i slutändan inte om att ha perfekta matvanor, det handlar om balans. Matvanor handlar om en helhet. Gör man det ganska bra på en daglig basis blir det väldigt bra till slut, förklarar Anna Karlsson.

500 meter längre bort, på Freja, kan slutet på en behandling vara väldigt likt.

– Vi för en dialog under hela behandlingen om hur det går och pratar om när det går bättre. Beroende på vad patienten känner kan man antingen glesa ut samtalen eller sätta punkt direkt, berättar sjuksköterskan och psykoterapeuten Inger Sandström.

Ibland bokas ett uppföljningssamtal för patientens säkerhet, men det finns också en möjlighet för personer som insjuknar igen att komma tillbaka.

– Inom ett halvår kan man höra av sig igen om man känner att det inte fungerar, förklarar läkaren Rebecka Ihsan.

För Madeleine kom punkten i mitten av juni 2015. Själv hade hon konstaterat sig frisk redan i mars, men Barn- och Ungdomspsykiatrin valde att hålla henne under uppsikt några extra månader.

– Många hade tappat förtroendet för mig för att jag ljugit och försökt slingra mig. Jag var så frisk i huvudet att jag nu förstod att de bara brydde sig. De ville att det skulle gå till på rätt sätt. Men jag kunde spela spelet nu, jag stod på deras sida.

Det sista mötet blev en ensam invägning. Madeleine hade gått upp lite, men hade inga problem att vara positiv till det. Efter det var hon fri att gå. Lättnaden att aldrig behöva komma tillbaka mer var enorm. Tanken på att slippa både människorna och den ångest som byggnaden gett henne släppte en tyngd från hennes axlar.

– Det finns människor och saker som gör livet värt att leva. Livet är inte statiskt. Det kommer att gå bra och det kommer att gå dåligt. Men vad hjälper det om jag bara försvinner? Jag har överlevt en depression, ett självskadebeteende och en ätstörning, och mellanllt det jobbiga har jag haft fantastiska stunder. Det kommer komma fler bra stunder och det kommer komma fler dåliga stunder.

Madeleine förklarar att hon lätt blir stressad och är i en sådan period nu. Däremot förstår hon numera att det fortfarande finns massor att leva för.

– Jag har min pojkvän, jag har mina vänner och min absolut bästa vän. Jag har en framtid och jag kanske tycker att det är jobbigt nu, men om några år kanske jag håller på med något jag tycker är roligt. Jag kanske pluggar vidare, kanske jobbar jag. Livet går vidare och det kommer bli bra i slutändan. Det kanske är jobbigt nu och det är därför det är det man fokuserar på.

Idag har Madeleine varit friskförklarad i tre år. Hon älskar fortfarande träning, men nu i bättre proportionalitet till livet. Hon förklarar att hon fortfarande gör ett val varje dag, men att hon väljer att leva för sig själv och ha det bra.

Trots att hon upplevt sin vård som krånglig och väldigt felinriktad är hon positiv både till att det finns hjälp att söka och att hon själv sökt hjälpen. Hon menar att det är värt att ta kampen mot hjärnspökena.

– Jag har lärt mig en sak i livet som jag fortsätter säga till mig själv när jag tränar och tycker att livet är jobbigt. Det är att jag har klarat mig hit, jag kan klara lite till. Jag överlevde tills dagens jag förstod att jag måste ändra något, då skulle jag överleva tills jag blev frisk.

Text: Johanna Salo

Behöver du hjälp?
Frisk&fri har telefontider och chattrum för stödsamtal.
Ungdomshälsan i Umeå har dropin-samtal med samtalsbehandlare på tisdagar 15-16.30.
Frejas ätstörningsmottagning har telefontid på tisdagar 10.30-11.30.

 

Känner du någon som behöver hjälp?
Frisk&fri erbjuder även telefontider och chattrum för närstående.

Redaktionen