Umeå hyllar 30 år av jämställdhetsarbete

Panelsamtalet på Kvinnohistoriskt museum den 24 januari.
Saga Aginger
Panelsamtalet på Kvinnohistoriskt museum den 24 januari.

Vrede, frustration och djup sorg har länge präglat feminismen i Umeå. Men nu vill man även lyfta hopp som en drivkraft. Detta blev tydligt i förra veckans panelsamtal, som hölls för att fira 30 år av jämställdhetsarbete.

Umeå kommun var en av de första kommunerna i Sverige att tillsätta en tjänsteperson som arbetade specifikt med jämställdhetsfrågor. Nu har det gått 30 år – och för att hylla jubileumet bjöd kommunen och Kvinnohistoriskt museum in till ett panelsamtal om feminism i Umeå.

I förra veckan samlades ett hundratal personer för att lyssna på fyra kvinnor som representerade olika årtionden av aktivt jämlikhetsarbete. Under samtalet kom bland annat skönhetsideal, våld i relationer och sexuella övergrepp på tal.

Känslor som drivkraft

Paneldeltagarna var överens om att deras drivkraft väckts av känslor – i form av både vrede, frustration och djup sorg över orättvisor som de och många andra tvingats utstå. Men Lotta Wiechel, som representerade dagens aktivism, valde att lyfta hopp som ytterligare en drivkraft.

– För mig handlar det om att skapa och främja systerskapet, men också att hitta nya vägar för att göra det, säger hon.

Wiechel menar på att det behövs mer än ilska för att orka driva en strukturell kamp. Under samtalet belyser hon vikten av intersektionalitet, att ta hänsyn till alla människors olika erfarenheter och bakgrunder.

– Det är inte alltid en debatt som måste vinnas, utan inkluderas, tillägger hon.

Evenemanget var det första i en rad projekt som Umeå kommun kommer anordna under året. Annika Dahlén, projektledare för Umeå jämställdhetsstad 30 år, är väldigt nöjd med kvällen.

– Det kändes jätteroligt att få ha ett arrangemang med dessa aktivister som gjort så mycket för feminismen under flera årtionden, säger hon och tillägger:

Det är också en del av vårt uppdrag, att lyfta jämställdhetsfrågor externt gentemot kommunens invånare och få belysa det på olika sätt. 

Foto: Saga Aginger
Foto: Saga Aginger

 

Medvetenhet är nyckeln

Representant för 80-talet och framåt var Nea Mellberg, som varit verksam inom kvinnojouren i Umeå och framväxten av genusforskningen vid Umeå universitet. Under samtalet uppmärksammade hon stora skillnader mellan nu och då.

– Sexuella övergrepp diskuterades inte öppet bland feminister på universitetet, trots att jag forskade om det. Istället pratades det om ”de där kvinnorna på kvinnojouren”. Nu finns det en helt annan medvetenhet, som visar att mycket positivt hänt, säger hon.

Mellberg lyfter också en ökad kunskapsutveckling som en positiv förändring. Hon syftar på maktrelationer som har med kön och genus att göra och hur dessa samverkar med andra maktordningar i samhället.

– Den antirasistiska feminismen har blivit allt tydligare, liksom hur hbtq-frågor många gånger hänger samman med frågor om kön och genus, säger hon och tillägger:

– Nu är det många fler som uppmärksammar hur maktrelationerna fungerar och som vill ändra på det.

Ljus framtid – men mycket jobb kvar

Alla deltagare i panelsamtalet är överens om att mycket positivt har skett under åren. Numera talas det om kvinnors villkor i samhället på ett annat sätt än förut, vilket tyder på ett förändrat samtalsklimat. Men de är också eniga om att det finns mycket kvar att jobba på.

Nea Mellberg förklarar att det fortfarande finns stort motstånd när det kommer till jämställdhetsfrågor, inte minst när det gäller sexuella trakasserier och övergrepp.

– Både att det fortfarande sker i stor omfattning och att människor gärna tittar bort, framförallt när förövaren är en kille eller man som man känner. Då är det fortfarande lättare att lägga skulden på den drabbade tjejen eller kvinnan, säger hon.

Att avskaffa våldet mot kvinnor och barn har alltid varit Mellbergs främsta mål, vilket framgår i både hennes forskning och arbetet med kvinnojouren.

– Sexualiserat våld är otroligt mörkt och bidrar till mycket rädsla. Det finns barn som tvingas bo med våldsamma fäder. Jag önskar att det tog en tydlig vändning, säger hon.

Lotta Wiechel tycker också att det är mycket som kan bli bättre och hoppas att det i framtiden ska finnas en feministisk synvinkel i varje beslut som fattas. Hon väljer också att trycka på att mänskliga rättigheter inte är något vi kan ta för givet. Både när det kommer till stora beslut och till sådant som är svårare att lägga märke till.

– Ja nu har vi rösträtt och rätt till abort, tack vare kvinnorna som kämpat före oss. Men det är rättigheter som kan inskränkas. Inför framtiden tror jag det är viktigt att kämpa för att fortsätta bevara dem, avslutar Wiechel.

Saga Aginger

Redaktionen